Dokumenterar i-landsmissären med lite större skärpa

En fyra veckor gammal Iphone 4 efter ett fall på 44 centimeter ner i trägolv.

Misery loves me, som en gammal idol skulle ha sagt.

/P

Jag råkade skriva en längre kommentar …

När jag kommenterar bloggar tenderar det stundtals att bli ganska långt. Nu har det hänt igen. Nämligen hos Jimmy Sand. Artikeln jag kommenterar är ett svar på en debattartikel i en större dagstidning. Texterna bjuder visst motstånd men bör i mina ögon läsas.

/P

Bara för att visa att jag håller någonting vid liv …

… nu när jag har så dålig inspiration att blogga. En Fuchsia "Checkerboard". (Jättestor om man för muspekaren – hahaha, "muspekare" – över bilden och använder vänster musknapp några gånger.)

Vill också passa på att tacka för alla kommentarer. En dag kanske det kommer svar.

/P

Den som är den som är det

Hela den här texten är ämnad för en bok åt/för/till årets upplaga av SSWC, Sweden social web camp. Jag vet inte mycket om boken, men pangar på såhär:

Inte alla har råd att bjuda på sig själv. Men vi som anser oss ha råd att göra det tror jag har en viktig uppgift.

På fjolårets Sweden social web camp, SSWC, kom jag som total nykomling. Jag började blogga som anonym i början av 2009. Första veckan delade jag inte ut min bloggadress till någon. Sedan blev det lite tråkigt så jag började dela ut adressen till en person i veckan, som ett test. Sedan en om dagen.

Efter en stund hittade jag till Twitter och gav upp. Kom ut från anonymträsket och blev helt öppen. Jag, mina känslor och livet, helt upp till var och en att läsa.

Många som bloggat om sina känslor och upplevelser tror jag någon gång har försökt skriva den här texten, där man berättar sin personliga internetresa. Det är inte alldeles enkelt, men jag ska försöka göra det så naket jag kan.

Anledningen att jag åkte på SSWC var att min då nya internetväninna Elvira – @notonmyshift [Twitter] –  skulle plugga till webbstrateg. Jag hängde på som kompis. (Trust me, vankas det party, mycket folk och camping är inte jag den som är den som är det som ni vet.)

Tyvärr råkade Elvira bli sjuk, så jag åkte helt på egen hand, pengarna redan inbetalda och ”sociala medier” – ett begrepp jag ställer mig aningens tveksam till – i varje vrå av lilla hjärnan.

Väl där visade det sig att jag faktiskt redan kände några, samt hade en rad andra bekanta från Twitter, så det gick ingen verklig ensamhetsnöd på mig, ens inledningsvis.

Innan det helglånga – numera närmast sönderhyllade eventet – var över, hade jag träffat några av de finaste människor jag mött, och druckit minst fyra öl för mycket. (Något jag ämnar göra även i år.)

Men, undrar du, vad är det som är så konstigt då?

Tja, kanske kommer jag i år att vara den ende (av närmare 400, som jag förstått saken) som inte har något jobb. En äkta arbetslös.

På SSWC florerar diverse mediechefer, start-up-vd:ar, socialmediekändisar, PR-nissor, ultraspetsiga personer med datorkompetens och en och annan i övrigt duktig, samt ett stort antal andra, mer eller mindre vanliga.

Jag är utbildad journalist och har arbetat som skribent, redaktör och layoutare. Vissa år har jag tjänat ganska duktigt med pengar, men överlag är min karriär en ganska sorgesam historia.

Till saken hör att jag inte alltid mår så bra. Lite oavsett omständigheter. Då och då går jag liksom ner mig, blir dålig, självömkande, något svår att umgås med. (Ni som träffat mig vet att jag tillhör de tydligt extroverta som inte är räddhågsen.)

Men det är man ju inte ensam om, vilket allra tydligast visas, tada … på internet, i sociala medier.

Numera är det inte ofta jag klämmer ur mig något viktigt personligt. Jag har, tänker jag mig, fått ”andra uppgifter” – hjälpa nya nybörjare, vänchatta och ställa upp bakom kulisserna.

Ändå vet jag, eller försöker åtminstone alltid minnas, var jag har mina rötter. Bland de som inte alltid ligger överst på framgångslistan, inte alltid har flest vänner, inte alltid tycker att nästa utmaning är lika spännande som förra. Kanske bland dem med en diagnos, de som känner sig misslyckade, de som strävar efter att hitta sig själva.

Jag funderade ett tag på att hålla ett föredrag på årets SSWC om att ”må dåligt på internet”, men jag tror inte att det blir något. Och jag tror ni förstår varför.

Ändå vill jag säga detta: Även människor som inte passar in i den norm som finns uppsatt, har något viktigt att bidra med, till samhället och webben.

Ibland kanske till och med något de andra inte har …

/P

En början på något ärligt, som slutar i förvirring

Jag tänker att om jag inte länkar från facebook och twitter kommer ett tjugotal personer att hitta hit, såhär mitt i sommaren. Det är ett rimligt antal. Då kan man skriva vad man vill.

Om jag har otur håller jag på att gå ner mig igen. Jag har inget jobb och det tär på mig. Vad gör jag för fel? Varför misslyckas jag så hårt? Jag har ett ganska underbart liv med Karin, som jag älskar, och vi har våra sköna rutiner. Men det räcker inte hela vägen. Jag känner mig som tjugo och vill leva livet. Igen och igen.

Men vad gäller karriären känner jag att jag redan gjort mitt bästa. Jobbat så hårt jag kunnat och lärt mig så mycket som möjligt. Nu känner jag mig slut som artist. Cirkusclownen som trillade ner från den slaka linan som var spänd mellan de två havrefälten där borta i fjärran.

Kanske borde jag inte blivit journalist – jag har faktiskt inte det rätta drivet. Men jag är ganska bra på det jag gör. Hade jag lyckats bättre inom ett annat område, eller saknar jag något som inte har med kunskap, skills, social förmåga eller driv att göra?

Hör en god väninna berätta om jobbet och tänker, hm, så vill jag också ha det!

…

Nu tog orden slut. Hej på en stund! /P

Rakt in i hjärtat – Fuchsia ”Checkerboard”

Till mormorsblommorna har jag alltid räknat Begonia, Pelargon, Fuchsia och Azalea (samt Flitiga Lisa, men den hör inte hit). Rosor av alla de slag räknar jag till farfarsväxterna.
Men nu har jag blivit tvungen att ändra mig, de är coolare än de ter sig vid första anblick. Av pelargon, fuchsia och vissa azaleor ska det nämligen gå att göra bonsaier. Fast jag har förstått att det är svårt att övervintra fuchsior.

Den här Fuchsia ”Checkerboard” är i alla fall redan i år så fin i blom att jag blir salig. Elegant, söt och samtidigt majestätisk. Se bara!

Fuchsia "Checkerboard" – en ny favorit.

Endast ”förvedade” fuchsiaplantor kan övervintras, meddelar Fuchsiasällskapet, och det krävs en plats med 5–8 grader °C, med en del ljus, så vi får se hur vi lyckas.

Till hösten blir det till att klippa ner till bara stammen.

/P

Trevlig midsommar, runt stången räcker det med en jäkel

För andra året i rad vill jag önska läsare och annat löst folk en riktigt trevlig midsommar, samt även passa på att ge lite instruktioner.

Enligt svensk tradition ätes inledningsvis en så kallad sillunch. Till den bjuds ofta på nubbe, en klar dryck i små glas som smakar starkt och inte sällan ger oväntade ruseffekter. Den ska ni ta det lugnt med!
Max en sån, säger vi. Du vill ju gärna kunna stå när det är små grodorna.

Annars kommer en och annan (man) – kanske inte du, eller du, eller du. Men du! – att innan dagen är över ha orsakat både jämmer och elände för de närmast stående. Det är inte bra.
Så, vet du med dig att du blir en osympatisk person som talar med händerna när du dricker stark sprit, även kallad starksprit, avstå!
(Även på öl kan du komma hela vägen in i mål.)

Med det sagt, ha nu en hejdundrande midsommar!

/P

På besök i sagolandet, en dag när jobbet var föga tilltalande

Skrev en liten berättelse på Twitter för ett tag sedan. Den blev lite längre än 140 tecken, så jag var blev tvungen att använda Twitlonger.
Jag fick inte en enda reaktion. Jag undrar varför?’

Wwwioschsch. I ett försök att slippa jobba röker jag rostade fågelfrön och bollar med brinnande eldklot från landet utanför. Himlen är kissnödig och luktar pannkaka med hjortronsylt.
De små barnen som följer mig förtrollas av flöjtspelandet. Melodier så snusförnumstiga att tranorna sträcker på halsen, låter sig svepas med. En taktfast trumma i bakgrunden förkunnar nya visdomar från världens alla hörn och innan någon hinner säga stopp sitter vi där, dinglar med fötterna.
Under oss avgrunden, så det krävs att någon kan flyga. Men den som är rädd behöver inte chansa, bara en kvarts promenad bort finns en stentrappa med ledstång. Där bjuds det även på glass.
Den lille killen som hade ansvaret för att allt skulle ske i raka led har lagt sig under en palm för att vila. I mungipan har han nyckeln till sorg och elände, men plirar ändå oförtrutet med ögonen, som om ingenting egentligen stod på spel.
Har du läst hela vägen hit rekommenderar jag en liten paus nu. Kanske också ett glas vatten.

/P

Gästinlägg: Karin känner på en iPad

Idag får vi ta del av när Karin, känd av vissa, delar sina erfaranheter av en kväll med en lånad iPad 3G. Här:
___

Jag älskar min iPhone. ”You complete me” viskade jag i dess mikrofon efter vår första vecka tillsammans. Visst, jag stör mig ibland på den risiga kameraoptiken och att jag inte kan köra program i bakgrunden (snart avhjälpt med nya iOS4, va?), men inget förhållande är ju perfekt.

Paddan har dock inte intresserat mig särskilt mycket och mitt förhållande till Apple kännetecknas av en sund dos skepticism.
Det är möjligt att vi om fem år inte kan tänka oss en tillvaro utan läsplattor, men idag känner jag inget pockande behov av någon. Jag försökte läsa IKEA-katalogen på min laptop igår med resultatet att jag ändå gick in och beställde ett pappersex av katalogen till slut. Jag vet inte, det är liksom inte samma sak. Jag gillar att bläddra på riktigt.

Jag har nu ändå fått chansen att känna på en iPad under några timmar.
Det tar en liten stund att vänja sig vid att ha en ginormous iPhone i knät. Jag känner mig lite som en pyssling de första minuterna.
”I knät” är centralt här. Det finns liksom inget bra sätt att hålla den utom i en specifik sittliggande ställning, med paddan vilandes mot uppåtvikta knän (se fig. 1).

Den är för stor för att hålla med en hand. (Jag har inte de grövsta handlederna.) Lägger jag den på bordet framför mig måste jag luta mig över den för att se displayen ordentligt.

Ändå, det är rätt skönt att ligga och surfa på paddan. Skärmen är kristallklar och väldigt behaglig att titta på. Jag är också imponerad av hur lätt pekskärmen svarar på beröring. Det är definitivt bekvämare att ha en iPad i knät än en laptop, som ter sig rätt otymplig i jämförelse.

Att skriva någorlunda smidigt på paddan kräver att den ligger i knät eller bordet och att displayen är i liggande läge. När jag väl fått in flytet går det riktigt bra att skriva på det här sättet. Lite irriterande är det att tangentbordet tar upp en så stor del av displayen när jag skriver, jämfört med att se hela på en vanlig datorskärm.

På just den här iPaden finns några barnspel installerade, och jag kan tänka mig att just barn kan ha stor behållning av paddan, både för spel och som pedagogiskt verktyg för lärande. Den är enkel, intutitiv och rolig att hantera.

Så mycket mer att säga har jag faktiskt inte. Faktum är att jag tröttnade på paddan ganska snabbt.
De applikationer som inte är optimerade för iPad ser ganska sunkiga ut i helskärmsformat och jag använder dem hellre på min iPhone. Möjligtvis är det först när det finns fler appar som är framtagna med just iPad i åtanke som vi kan se paddans fulla potential, men idag känner jag inga cravings efter en. Den är för stor att ha med i fickan. Den är inte tillräckligt ergonomiskt anpassad eller flexibel vad gäller mjukvara för att kvalificera sig som arbetsverktyg. Den är för dyr för att jag skulle köpa en bara för att ha och ligga hemma i soffan och surfa på.

Än så länge ser jag ingen ledig nisch för en iPad i min teknikpark. Jag har en iPhone, jag har en laptop och är rätt nöjd med det.

/Karin
___

Stort tack till Fredrik Davidsson (Twitter), delägare av Teknograd, för att vi fick låna iPaden under ett dygn. Internethjälpsamhet när den är som bäst!

/P

Jag fick ut dig, din jävel!

Förlåt redan nu för språkbruket men tamisatan vad jag fick kämpa för att få ut den här motherfuckern!

Metallborr, skärande multiverktyg och metallsticksåg. Plus fett med 5-56. Samt polygripvåld.

Jag hatar dig, men du får mig åtminstone att känna mig manlig.

Ja alltså, det är sadelstången till en cykel. Eller … var.

/P