Category Archives: Ideologi

Jag råkade skriva en längre kommentar …

När jag kommenterar bloggar tenderar det stundtals att bli ganska långt. Nu har det hänt igen. Nämligen hos Jimmy Sand. Artikeln jag kommenterar är ett svar på en debattartikel i en större dagstidning. Texterna bjuder visst motstånd men bör i mina ögon läsas.

/P

Lämna en kommentar

Filed under Ideologi, Länkar, bloggar och rekommendationer

Den som är den som är det

Hela den här texten är ämnad för en bok åt/för/till årets upplaga av SSWC, Sweden social web camp. Jag vet inte mycket om boken, men pangar på såhär:

Inte alla har råd att bjuda på sig själv. Men vi som anser oss ha råd att göra det tror jag har en viktig uppgift.

På fjolårets Sweden social web camp, SSWC, kom jag som total nykomling. Jag började blogga som anonym i början av 2009. Första veckan delade jag inte ut min bloggadress till någon. Sedan blev det lite tråkigt så jag började dela ut adressen till en person i veckan, som ett test. Sedan en om dagen.

Efter en stund hittade jag till Twitter och gav upp. Kom ut från anonymträsket och blev helt öppen. Jag, mina känslor och livet, helt upp till var och en att läsa.

Många som bloggat om sina känslor och upplevelser tror jag någon gång har försökt skriva den här texten, där man berättar sin personliga internetresa. Det är inte alldeles enkelt, men jag ska försöka göra det så naket jag kan.

Anledningen att jag åkte på SSWC var att min då nya internetväninna Elvira – @notonmyshift [Twitter] –  skulle plugga till webbstrateg. Jag hängde på som kompis. (Trust me, vankas det party, mycket folk och camping är inte jag den som är den som är det som ni vet.)

Tyvärr råkade Elvira bli sjuk, så jag åkte helt på egen hand, pengarna redan inbetalda och ”sociala medier” – ett begrepp jag ställer mig aningens tveksam till – i varje vrå av lilla hjärnan.

Väl där visade det sig att jag faktiskt redan kände några, samt hade en rad andra bekanta från Twitter, så det gick ingen verklig ensamhetsnöd på mig, ens inledningsvis.

Innan det helglånga – numera närmast sönderhyllade eventet – var över, hade jag träffat några av de finaste människor jag mött, och druckit minst fyra öl för mycket. (Något jag ämnar göra även i år.)

Men, undrar du, vad är det som är så konstigt då?

Tja, kanske kommer jag i år att vara den ende (av närmare 400, som jag förstått saken) som inte har något jobb. En äkta arbetslös.

På SSWC florerar diverse mediechefer, start-up-vd:ar, socialmediekändisar, PR-nissor, ultraspetsiga personer med datorkompetens och en och annan i övrigt duktig, samt ett stort antal andra, mer eller mindre vanliga.

Jag är utbildad journalist och har arbetat som skribent, redaktör och layoutare. Vissa år har jag tjänat ganska duktigt med pengar, men överlag är min karriär en ganska sorgesam historia.

Till saken hör att jag inte alltid mår så bra. Lite oavsett omständigheter. Då och då går jag liksom ner mig, blir dålig, självömkande, något svår att umgås med. (Ni som träffat mig vet att jag tillhör de tydligt extroverta som inte är räddhågsen.)

Men det är man ju inte ensam om, vilket allra tydligast visas, tada … på internet, i sociala medier.

Numera är det inte ofta jag klämmer ur mig något viktigt personligt. Jag har, tänker jag mig, fått ”andra uppgifter” – hjälpa nya nybörjare, vänchatta och ställa upp bakom kulisserna.

Ändå vet jag, eller försöker åtminstone alltid minnas, var jag har mina rötter. Bland de som inte alltid ligger överst på framgångslistan, inte alltid har flest vänner, inte alltid tycker att nästa utmaning är lika spännande som förra. Kanske bland dem med en diagnos, de som känner sig misslyckade, de som strävar efter att hitta sig själva.

Jag funderade ett tag på att hålla ett föredrag på årets SSWC om att ”må dåligt på internet”, men jag tror inte att det blir något. Och jag tror ni förstår varför.

Ändå vill jag säga detta: Även människor som inte passar in i den norm som finns uppsatt, har något viktigt att bidra med, till samhället och webben.

Ibland kanske till och med något de andra inte har …

/P

9 kommentarer

Filed under Ideologi, Livet, upp- och nergångar

Var går gränsen för hur mycket man får tjuvkika på någon annans skärm?

På tunnelbanan häromdagen råkade jag sätta mig mitt emot en annan person som använde sig av Twitter. Jag hann tydligt se att det var programmet Twitter (som tidigare hette Tweetie) till iPhone som hon använde. Men jag hann inte uppfatta hennes användarnamn – som i det programmet nästan alltid står överst på skärmen – innan jag satte mig.

Så jag skickade snabbt ut en fråga:

”Sitter mitt emot twittrare på tunnelbanan. Hej, vem är du?”

Sedan blev jag så nyfiken att jag nästan böjde mig fram och pekade på hennes telefon, för att kunna läsa. Men avstod. Lyckligtvis.

Men incidenten väckte frågor, så jag skrev ett nytt tweet:

”Var går gränsen för hur mycket man får tjuvkika på någon annans skärm?”

Så här såg svaren ut (i baklänges ordning; strukit ”@Pelletsmaskinen”):

@loveundone Så länge de håller upp den framför en så finns det väl inga gränser. Det är som att tjuvlyssna på folks samtal – fritt.

@kvitter_spunk Gräns? Vad är det?

@jorgenbroms När näsavtrycken kladdar ner skärmen har man gått över gränsen. Tycker jag.

@C2DBaz Det beror på hur intressant det är 🙂

@sahlena Gränsen går vid den position där fysisk kontakt eller märkliga kroppställningar uppkommer.

@raznu Den går vid: ”Va fan glor du på?”

@SheWroteThis Spreng intimgrensene. GO!

@tomas_jonsson Ungefär vid det läget när du börjar påpeka deras stavfel skulle jag vilja säga 🙂

@FahdAskander När du kladdar på skärmen?

@Tuss84 Men fråga mänskan vetja!

@pboelund Jag vet faktiskt inte, men jag gjorde det förra veckan på vagnen. Stod bakom och kikade över axeln på personen. #fulgubbe

@m4g1c4 Brukar själv tycka att det är fult när andra gör det. Men gör det säkert själv minst lika mkt. Inte läsa mail kanske? 😉

@thisisbold Vid fingeravtryck.

@undergranskning Den gränsen finns inte.

Många skämtsamma svar, ändå en fantastisk konsensus – alla är överens om att när det gäller skärmtittande, är nästan vad som helst okej. Kanske speciellt när det gäller twittrare …

Dags att skaffa en mörk filt att sitta under kanske?

/P

4 kommentarer

Filed under Allmänt, Ideologi, Länkar, bloggar och rekommendationer, Språk eller festligt

Härmed lovar jag mig själv …

… att aldrig, aldrig någonsin mer försätta mig i en situation då jag måste jobba såhär.

Citatet som följer nedan är en (1) av 32 (trettiotvå!) bildtexter i ett sjusidigt (7-sidigt) reportage som jag sitter och layoutar. Det är det 18:e (artonde!) och sista nästintill exakt likadana reportaget i det magasin jag gör.
Jag önskar dig lycka till med att ta dig igenom nästa stycke!

”Christer som gjort portningsjobbet höjde bland annat ”taket” i insugkanalen sex millimeter. Att även fylla igen och höja ”golvet” – korta radien – kan ibland vara verkningsfullt men inte i det här fallet. Vårtan kring ventilstyrningen har slipats till en bättre strömlinjeform vilket ofta ger bättre flöde men är mycket arbete. Plus 15 procent bättre flöde överlag vilket fick vissa amerikanska Olds-snillen att gå i taket när motorns ägare Pierre mailade resulaten.”

Bilden som accompanjerar texten föreställer för övrigt en metallbit med ett hål i.

/P

7 kommentarer

Filed under Ideologi, Livet, upp- och nergångar, Språk eller festligt

Respektingivande även som stenstod

Vet inte hur det är med er? Jag är ju något skeptisk till Jesus övernaturliga powers. Men om den här killen inte var gjord i sten, skulle åtminstone jag bli rädd.

Träffade vid kyrka i Oslo. Respekt. (Klickbar.)

/P

10 kommentarer

Filed under Foto, Ideologi

Tarte med karamelliserad lök

I fina kokboken kallar man inte en spade för en spade ...

Kvällens middag blev alltså Tarte med karamelliserad lök. Eller med andra, något mindre fancy schmancy ord: En paj med sönderstekt lök och en jävla massa dyr ost i, till exempel emmentaler och parmesan. Det blev gott men ganska mastigt.

För att vara min första paj någonsin tycker jag ändå att den blev riktigt fin. Eller vad säger ni?

Kokboken heter kort och gott Vegetariska rätter och kommer från tukanforlag.se – en typisk köpa-på-Ica-bok, men med förträfflig formgivning och fina bilder.

/P

Lämna en kommentar

Filed under Allmänt, Ideologi, Länkar, bloggar och rekommendationer

Introspektiv i retrospektiv

(Hela detta inlägg är ett svar på vännen Malins kommentar här.)

Du har helt rätt. I början var det som att det fanns en sprängande kraft inifrån. En kreativitet som ville ut, nästan oavsett. Hur den tog sig uttryck spelade mindre roll. Alltid gick det att sätta någon liten finurlig knorr på de vardagstankar som dök upp.

Jag tänker mig att det är som med ett rockband, åtminstone de i ”indie”-genren. Ett gäng killar (vanligtvis) som stått i ett svettluktande garage och krystat, stönat och bråkat fram ett gäng låtar. Efter en tid har de hatat och älskat varandra sönder och samman, men plötsligt insett att de har fyra låtar som kommer att ta världen med storm.
De kan inte spela (vidare bra) men de har en energi som kan få havets vågor att lägga sig platt. Och låtarna de övat in innehåller fyra ungdomshjärtans alla känslor och upplevelser.
Dessutom vill de bli kända, visa världen vad de går för.

Så lyckas de få släppa en singel och … ett fåtal personer älskar dem.
Resten av världen fortsätter att läsa läxor, spela fia med knuff, äta sushi, lämna ungarna på dagis och gå den mödosamma rullatorvägen till Konsum.
Vad spelar det väl dem för roll?

Tills dess att det är dags att släppa en hel skiva har de slipat till sitt ljud en aning, blivit lite bättre på sina instrument och skaffat sig några hitlåtar till. Några av de tidigare utkasten har blivit fina pärlor.

Med första skivan når de en viss framgång. Publiken börjar komma på spelningarna. Allt ter sig frid och fröjd.
Men redan till andra skivan året efter hopar sig problemen. Vilket publiken, så klart, till största delen inte märker något av.
Av den samlade låtskatten från flera års övande, knåpande, brinnande, finns det fortfarande en del kvar. Men nu vill bandmedlemmarna lite olika. Basisten tyckte att det var roligast när man stod i garaget och var ett litet kompisgäng som fick slamra. Vänta nu, säger han. Trummisen vill bli kändis och tycker sig se stjärnorna på himlen. Mera trummor! säger han. Sångaren är också nöjd, han får tjejer i drösar och lever lyxliv på hotellrum. Helt hans melodi. Mer av allt! säger han. Han anser att vägen framåt ligger i att anpassa låtarna och soundet till det rådande musikklimatet. Men gitarristen vill annorlunda. Den här vägen av musikhistorien är ju redan upptrampad, låt oss göra något riktigt innovativt, experimentera mera, inom konsten finns möjligheterna till historisk status, säger han.

I slutändan blir det en kompromiss. Basisten – som märkligt nog skrev den första av bandets singellåtar – byts ut mot en synnerligen kompetent musiker, som tyvärr saknar elden. En kille från grannklassen som inte haft så många vänner och därmed haft oändligt med tid att öva på sitt intrument. Han är i det närmaste en guru. Men han har knappt sett något av världen utanför pojkrummet.
Den ursprunglige basisten byter umgängeskrets och finner sig tillrätta i tillvaron. En rolig tid, men ganska skönt att det är över, tycks han tänka.

När det är dags för tredje skivan finns inget av bandets ursprungliga lyskraft kvar. Låtarna är urvattnade, omskrivna versioner av tidigare hittar, scenframträdandet har övats in till perfektion och ter sig mest som teater. Det hoppas och skuttas som vore det kaos, men allt är inövat och plastigt.

Givetvis älskar publiken det de ser. Utom de hundra första av bandets fans, som köpte den första fina singeln. Den spröda, melodiskt trevande låten med kastanjetterna. De har nu gått vidare på nya äventyr.
Horderna som väller in till konserterna är alla iklädda bandets t-shirt och när bandet framför Stora Hitten är de nära att välta Ullevi i sina taktfasta hoppanden.
På kultursidorna får bandet helsidesartiklar – men de är faktiskt mest pinsamma. Någon borde säga åt dem!

Och allt hänger samman, tror jag. Jag och min blogg är den avhoppade basisten, som inte riktigt hade viljan eller uthålligheten att följa med på resan. Kanske får jag följa med på återföreningsturné om det blir en sådan. Man vet aldrig.

/P

1 kommentar

Filed under Ideologi, Musik, Språk eller festligt