Monthly Archives: mars 2010

Ljusterapi

Jag är en alldeles stabil och välmående person som varje morgon stiger upp klockan halv sju och gör mina benböj, sit-ups och armhävningar. Därefter dukar jag fram frukost med ägg och fil och gröt och många marmelader. När jag vill känna mig extra lyxig tar jag farmors finporslin med guldkanterna. Jag gillar vardagslyx. Att få ägna sig åt sig själv en stund. Njuta.

Sedan promenerar jag raskt till jobbet och hälsar på Bengt i kiosken nere vid hamnen. Man måste ju ha sin kaffe också, även om den innehåller koffein och annat som inte är nyttigt, jag vet.
Jag och Bengt har kanske inte så mycket gemensamt egentligen, men när man haft samma morgonrutin i snart elva år lär man känna den andre ganska väl. Det är lite synd om honom för ryggen mår inte som den ska. Tyvärr tackade Bengt och hans fru Gitta nej till middagsinbjudan när vi frågade dem förra året. Synd, jag tror att det hade kunna bli trevligt. Nåja.

Mitt arbete är ganska behagligt. Just nu har vi ingen kollega som är så där högljudd och jobbig. Hans slutade förra året.
Säg inte något till någon, men jag kan klara alla mina arbetsuppgifter på bara tre timmar. Sedan kan jag läsa nyheter på internet och ringa några privatsamtal. Ibland tar jag en extra promenad.
På mitt jobb har vi sådär att man kan gå lite tidigare på fredagar så idag ska jag gå hem och göra klart min uppfinning. Den består av två stycken speciella lampor med ljus som ska likna solens. De är monterade på en bräda med lagom mellanrum.
Mitt mellan sitter en fläkt från en gammal dator som en jobbarkompis gav till mig när han köpte ny. Den ska kyla ner.
Uppfinningen är till för att man ska kunna få tillräckligt med ljus även på vinterhalvåret, här i mörka Norden. Ljusterapi kallas det och är ganska nytt. Alla som provat säger att det är bra.

Så här ser den ut, min uppfinning:

Smart va?

Så, ha det nu så jättebra!

/P

6 kommentarer

Filed under Allmänt

Om ni vill tala bakom min rygg – en lite otäck Twitterspecialare

Ett specialfall där dina tweets och tweets där du nämns försvinner in i det svarta hålet. Du kan ALDRIG se dem. (Tja, utom på några sätt …)

(Detta inlägg är bara för verkliga twitter- och ”sök”-nördar. Ber om ursäkt till er andra.)

Jag ska förklara ett av de märkligaste fenomen som uppstått med den ”nya” (ett par månader gamla) ReTweet-funktionen på Twitter.

Om jag skriver ett tweet ser det ut ungefär så här  i ”timelinen” för dem som följer mig:

Pelletsmaskinen Se, se, jag är rolig!

Om någon tycker att det är bra skrivet kan de ReTweeta (RT:a) mig på två sätt.

”Gamla” metoden:

AnvändarenFakeExemplet Haha, du är så rolig! RT @ Pelletsmaskinen Se, se, jag är rolig!

Den RT:n ser ALLA som följer AnvändarenFakeExemplet.

”Nya” metoden (där du inte kan skriva något före, du bara klickar på knappen ReTweet):

Pelletsmaskinen Se, se, jag är rolig!
Retweeted by AnvändarenFakeExemplet

Denna RT ser bara de som följer AnvändarenFakeExemplet men INTE Pelletsmaskinen.

Så långt inga konstigheter. (Tanken med att inte de som också följer mig – Pelletsmaskinen – ser ReTweetet är ju såklart att de inte ska behöva se samma tweet två gånger.)

Jag (Pelletsmaskinen) ser inte heller det ”nya” retweetet i min timeline. Det dyker heller inte upp i mina ”mentions”, dvs sökningen ”@Pelletsmaskinen”.

Bara under fliken ”Your tweets, retweeted” kan jag se att någon RT:at mig. Där samlas alla som RT:at mig med nya metoden.

Fortfarande inga konstigheter, detta är basic funktionalitet.

Nu över till märkligheten, som verkligen skulle kunna vålla problem.

Vi tar Exemplet ovan. Någon RT:ar mig (gamla metoden):

AnvändarenFakeExemplet Haha, du är så rolig! RT @ Pelletsmaskinen Se, se, jag är rolig!¹

Om nu någon som jag följer ReTweetar denna ReTweet med nya metoden uppstår ett riktigt udda fenomen.

AnvändarenFakeExemplet Haha, du är så rolig! RT @Pelletsmaskinen Se, se, jag är rolig!
Retweeted by EnAnnanHittepåAnvändare²

Eftersom jag har sett originaltweetet¹, ser jag inte denna retweet², enligt reglerna ovan. Inte heller dyker mitt nickname upp i ”mentions” (pga hur hur denna ReTweetfunktion är programmerad.) Och det är ju egentligen inte jag som RT:as nu, utan AnvändarenFakeExemplet, så den lägger sig inte i ”Your tweets, retweeted”.

Ett omnämnande av mig – Pelletsmaskinen – har alltså ”försvunnit”.

En liten stund kommer jag att kunna se denna ReTweet under fliken ”ReTweets by others” – men där blir den ju snabbt nedknuffad så att den inte syns. Givetvis kan jag också gå till EnAnnanHittepåAnvändare’s ”Profil” och se denna RT. Men varför skulle jag det, om jag inte vet om det? Vore bara slump i så fall. Jag kan också få fram denna RT genom sökningen ”EnAnnanHittepåAnvändare Pelletsmaskinen” (utan snabel-a!”) men det förutsätter – återigen – att jag har anledning att göra det; i princip att jag vet om att denne användare nämnt mig.

Nu är ju detta kanske inget jätteproblem, FRAM TILL DESS ATT den som först RT:at mig (med gamla metoden) skriver något elakt. Tänk till exempel:

AnvändarenFakeExemplet Du är så jävla dum i huvudet! RT @Pelletsmaskinen Se, se, jag är rolig!

Med 800 followers skulle denna teoretiskt kunna RT:as 799 gånger (med nya metoden) utan att jag visste om det. Det, känns faktiskt ganska scary.

Här finns ett verkliget exempel på detta (dock ett ”positivt” sådant): http://twitter.com/EsterAnais/statuses/10721183435

Notera att trots att länken pekar på ett tweet hos @EsterAnais, är det alltså @peterkarlberg som skrivit tweetet. Jag upptäckte det av en slump, just på grund av ovan nämnda sökning.

/P

6 kommentarer

Filed under Allmänt, Länkar, bloggar och rekommendationer

Tack, Pale Fountains, för en sprakande symfoni i bleka färger

Pale Fountains debutsingel är en sådan där nästan omöjlig poplåt. Den lyckas kombinera det mest storvulna, dramatiska med en spröd och nedtonad känsla. Pompös och samtidigt lakoniskt tillbakalutad. Att det rör sig om en fantastisk melodi ser man redan på omslaget.
De fyra killarna i båtarna återges utan alltför mycket kontrast, killen med scarfen längst bort i bilden tittar på oss med en sådan självklar elegans att man nästan rodnar.

Låten inleds med ett glittrande piano innan blåset och stråkarna brakar in. Så tonas allt åter ned och sångaren och gitarristen Michael Head påbörjar sin hyllning till den himmelska tid han haft med Emily.
Texten saknar inte banalitet, på intet sätt. Men den leder sinnet till en svunnen tid, kanske ett oskyldigt 50-tal, där det var lättare att vandra omkring på molnen.

Pale Fountains har en viss kultstatus, som de kanske inte riktigt förtjänar. Inte många av låtarna från deras två skivor håller egentligen måttet. Men Thank You, debuten från 1982, gör det. Hör själva.

För den här godbiten med småsolkigt omslag fick jag lägga inte obetydliga 65 kronor. Värt varje krona, så klart, trots att b-sidan inte är mycket att hurra för och låten går att hitta gratis på Spotify. Känslan blir dock aldrig densamma som på denna ljuvliga vinyl.

/P

1 kommentar

Filed under Musik

Introspektiv i retrospektiv

(Hela detta inlägg är ett svar på vännen Malins kommentar här.)

Du har helt rätt. I början var det som att det fanns en sprängande kraft inifrån. En kreativitet som ville ut, nästan oavsett. Hur den tog sig uttryck spelade mindre roll. Alltid gick det att sätta någon liten finurlig knorr på de vardagstankar som dök upp.

Jag tänker mig att det är som med ett rockband, åtminstone de i ”indie”-genren. Ett gäng killar (vanligtvis) som stått i ett svettluktande garage och krystat, stönat och bråkat fram ett gäng låtar. Efter en tid har de hatat och älskat varandra sönder och samman, men plötsligt insett att de har fyra låtar som kommer att ta världen med storm.
De kan inte spela (vidare bra) men de har en energi som kan få havets vågor att lägga sig platt. Och låtarna de övat in innehåller fyra ungdomshjärtans alla känslor och upplevelser.
Dessutom vill de bli kända, visa världen vad de går för.

Så lyckas de få släppa en singel och … ett fåtal personer älskar dem.
Resten av världen fortsätter att läsa läxor, spela fia med knuff, äta sushi, lämna ungarna på dagis och gå den mödosamma rullatorvägen till Konsum.
Vad spelar det väl dem för roll?

Tills dess att det är dags att släppa en hel skiva har de slipat till sitt ljud en aning, blivit lite bättre på sina instrument och skaffat sig några hitlåtar till. Några av de tidigare utkasten har blivit fina pärlor.

Med första skivan når de en viss framgång. Publiken börjar komma på spelningarna. Allt ter sig frid och fröjd.
Men redan till andra skivan året efter hopar sig problemen. Vilket publiken, så klart, till största delen inte märker något av.
Av den samlade låtskatten från flera års övande, knåpande, brinnande, finns det fortfarande en del kvar. Men nu vill bandmedlemmarna lite olika. Basisten tyckte att det var roligast när man stod i garaget och var ett litet kompisgäng som fick slamra. Vänta nu, säger han. Trummisen vill bli kändis och tycker sig se stjärnorna på himlen. Mera trummor! säger han. Sångaren är också nöjd, han får tjejer i drösar och lever lyxliv på hotellrum. Helt hans melodi. Mer av allt! säger han. Han anser att vägen framåt ligger i att anpassa låtarna och soundet till det rådande musikklimatet. Men gitarristen vill annorlunda. Den här vägen av musikhistorien är ju redan upptrampad, låt oss göra något riktigt innovativt, experimentera mera, inom konsten finns möjligheterna till historisk status, säger han.

I slutändan blir det en kompromiss. Basisten – som märkligt nog skrev den första av bandets singellåtar – byts ut mot en synnerligen kompetent musiker, som tyvärr saknar elden. En kille från grannklassen som inte haft så många vänner och därmed haft oändligt med tid att öva på sitt intrument. Han är i det närmaste en guru. Men han har knappt sett något av världen utanför pojkrummet.
Den ursprunglige basisten byter umgängeskrets och finner sig tillrätta i tillvaron. En rolig tid, men ganska skönt att det är över, tycks han tänka.

När det är dags för tredje skivan finns inget av bandets ursprungliga lyskraft kvar. Låtarna är urvattnade, omskrivna versioner av tidigare hittar, scenframträdandet har övats in till perfektion och ter sig mest som teater. Det hoppas och skuttas som vore det kaos, men allt är inövat och plastigt.

Givetvis älskar publiken det de ser. Utom de hundra första av bandets fans, som köpte den första fina singeln. Den spröda, melodiskt trevande låten med kastanjetterna. De har nu gått vidare på nya äventyr.
Horderna som väller in till konserterna är alla iklädda bandets t-shirt och när bandet framför Stora Hitten är de nära att välta Ullevi i sina taktfasta hoppanden.
På kultursidorna får bandet helsidesartiklar – men de är faktiskt mest pinsamma. Någon borde säga åt dem!

Och allt hänger samman, tror jag. Jag och min blogg är den avhoppade basisten, som inte riktigt hade viljan eller uthålligheten att följa med på resan. Kanske får jag följa med på återföreningsturné om det blir en sådan. Man vet aldrig.

/P

1 kommentar

Filed under Ideologi, Musik, Språk eller festligt

Träning minskar på sikt midjeomfånget och underlättar för skrattmuskulaturen

Det är bra för det psykiska välbefinnandet att röra på sig. Dessutom bränner man fett. Så.

/P

Lämna en kommentar

Filed under Träning

Fyra klassiska poplåtar

Inspirerad av morgonens och gårdagskvällens musiksamtal på twitter  – och morgonens blogginlägg – sprang jag av en händelse senare under dagen in i en butik för begagnade skivor (se nedan) och fyndade fyra klassiska poplåtar. Fyra 7-tumssinglar som alla har chans att ta sig in på min topp 100 någonsin-låtlista. De är alla från åren 1986–1991 och jag upptäckte dem alla, med ett undantag, i nära anslutning till att de gavs ut. Stranglers-låten, från 1986, började jag lyssna på först ett antal år senare.

The Primitives - Crash (1988), The House of Love - Shine on (1990 - helt självklar på topp 100), The Mock Turtels - And Then She Smiles (1991), The Stranglers - Always the Sun (1986).

Här finns de fyra låtarna som spotifylista.

Skivbutiken är i verkligheten tre skivbutiker som klämt in sig i en källarlokal på Förrådsvägen 4 i Solna (karta här). Ytterligare tre skivbutiker finns i närheten, på Råsundavägen 110, så området är bland de bästa i Sverige för den som letar begagnade skivor. Fem av de sex butikerna – en är helt ny – har gemensamt tryckt upp skivkasse, vilket torde vara unikt. Butiken jag handlade i heter Delicous Goldfish Records, och är legendarisk.

/P

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Det var ett jobb värdigt Sisyfos, men det var det värt (Om att hitta sin egen musik)

Under 1988, när jag var 14 år, satt jag ungefär två timmar i veckan på biblioteket och läst gamla brittiska popmagasin – i första hand Melody maker och New musical express, samt en del Q.
Sedan drömde jag mig bort, om att få höra de här underbara dängorna. Kanske gå på en klubb, se banden live.
I norra Sverige, 80-tal, var det inte bara att rusa in i närmsta skivbutik och så var biffen klar. Något nät, något spotify, var förstås inte att tala om.
Det var ett ganska vansinnigt arbete innan man lyckats få höra allt det fina som det skrevs om.
Efter hand som mitt musikdrömmande på biblioteket började spränga mig inifrån, blev jag en välkänd liten kille i den enda skivbutik värd namnet i Umeå. Killen som jobbade där var skitsur, vuxen och jävligt slapp. Samt hade såinihelvete usel musiksmak. Han blev inte lycklig när man beställde hem saker på import från England. Nä, jobba var inte hans grej.
Beställa skivor hade man ju bara råd att göra någon enstaka gång, så istället satt man klistrad framför radion varje vecka till Bommen, Lars Aldmans magiska alternativprogram. Kan det ha varit tisdagar? Tyvärr lades Bommen ner någon gång i den här vevan. Jag har ett tiotal program kvar på kassett någonstans. Hej nostalgi!
Ungefär samtidigt dök som tur var MTV upp med program som 120 minuter och (senare) Alternative Nation. Tyvärr var det mesta skit där, så det gick åt mycket tv-tid för att hitta pärlorna.
Samtidigt kopierade man kassettband, av alla som ville dela med sig. Men det var glest mellan vännerna och ljusår mellan dem med koll.
Tidigare hade jag mest lyssnat på mer eller mindre kommersiell syntpop – Alphaville och Depeche Mode, först och främst. Men 1987 gjorde jag och min syntkompis ”slut”. Kvar blev bara ett vakuum, ett förbud mot DM och en längtan ut i musikvärlden.
Det tog många år (typ fyra) innan man hittat fungerande vägar (och pengar) nog att släcka sin låttörst. Men det gick. Någorlunda.
Av låtarna på din lista har jag av någon helt oförklarlig anledning lyckats missa både Nick Lowe och Japan. Tur att jag får en ny chans idag. Tack, Fredrik.

___

Hela detta inlägga är ursprungligen en kommentar till Fredrik Strömbergs ”musik som formade mig”-spotifylista, som presenteras här. Inte alls dum.

/P

3 kommentarer

Filed under Musik