Category Archives: Sluta röka

Tack och inte adjö

Man kan säga att jag har två grundläggande humör. Ett starkt, överlag lite bryskt, aningen busigt – då jag är i en ”bra period.” Då känner jag mig, märkligt nog, inte nöjd med livet. ”Jag är värd bättre …”
Sedan har vi humöret då jag är nere och väldigt ödmjuk. ”Men inte ska väl lilla jag …” Det är ganska skönt, det deppiga.
I det första humöret – som sakta med säkert uppstått sedan jag träffade Karin – är inte skriva den typ av kreativitet som funkar för mig. Det ska vara mera handfast – borra, snickra, plantera.

Därför har bloggen blivit lidande. Det uppstår ingen skrivkemi.

Med idag då jag faktiskt kan, passar jag på att tacka alla som brukar – och brukade – besöka mig här. Alla som lämnat en kommentar, eller kanske bara skrattat åt ett skämt. Det (ni) hjälpte mig verkligen ur träsket i våras och början av sommaren. Tack!
Jag kommer inte att lägga ner bloggen (eller bloggandet), men jag kan inte garantera när nästa inlägg blir. Mitt löfte om att blogga sju dagar i rad härom veckan gick ju sådär.

Annars har jag slutat röka igen. Det går hyfsat, men – säg inte något till någon – jag har tjuvrökt några stycken. Så blir man aldrig nikotinfri, kan jag lova. Från och med idag är det helt slut med det.
Ni ska inte behöva följa med på den här ”sluta”-resan, som förra gången. Tanken var istället att folket på Twitter skulle få ta den smällen, men jag har tappat inspirationen även där. Vet inte riktigt varför. Kanske följer jag lite för många.
En studie som jag ramlade förbi härom dagen sa att man max kan ha 180 (var det 180?) vänner i huvudet samtidigt. Kanske har jag gått över den gränsen.

I början av sommaren i år hade jag då och då nästan 500 dagliga sidvisningar här på bloggen. Några inlägg slog i taket. Det var roligt.
Det var också roligt med alla som stöttade och som jag sedan träffade i verkliga livet.
Nästan allra mest hjälp fick jag av de bloggare som jag bildade ”team” med. Vi läste varandras bloggar, kommenterade, skrattade, grät tillsammans. Det var fantastiskt. Nätets potential utnyttjat till fullo. Ni vet vilka ni är!
Ganska många tycks, som jag, vara nere i lite av en bloggsvacka. Eller så har bloggen som form spelat ut sin roll. Andra kommunikationssätt har tagit över. Jag vet inte.

Nåja, en dag kanske jag lyckas krysta ut den stora ordblockeraren ur tanketarmen och kommer åter i full fräs. Tjolahopp!

/P

Annonser

3 kommentarer

Filed under Livet, upp- och nergångar, Sluta röka, Språk eller festligt

Så här gick det till när jag sprejmålade E4:an halvvägs till Göteborg

Kan jag ha varit tjugo? Jag vet inte så noga. Men vi säger 20. Det är en jämn och bra siffra. Det var i alla fall för mycket länge sedan.

Jag var fattig. Och ganska snål. En hyfsad kombo.

I vilket fall. På semester skulle jag. Och om man kommer från Västerbotten betyder semester söderut. I alla fall om man är 20. Idag hade jag nog kunnat tänka mig fjällvärlden också. Med då, söderut, utan tvekan. Varmare, coolare och okända lekkamrater. Således begav jag mig med tummen i högsta hugg ut på liftarturné.

Till Stockholm gick det utmärkt och där träffade jag min låtsasstorasyster som jag lärt känna i leksaksbutiken jag jobbade i under gymnasiet. Sedan skulle jag vidare till Göteborg. Stora städer, check, check. (Alltså stora då i jämförelse. Idag kan jag tveka.)

Men att lifta ut från Stockholm är inte det enklaste. Ställer man sig på Hornsgatan finns det en avsevärd risk att man får – rätt tveksamt om man får det över huvud taget – lift till Hornstull, tre tunnelbanestationer bort. Åker man ut till Norsborg ser vägarna ut som, just det, motorvägar. Där får bilar inte stanna.

Lösningen, hade jag fått tips om, skulle vara att man åkte till en stor lastbilsterminal sjukt tidigt på morgonen och gick och knackade hytt. Man frågade helt enkelt vart de skulle och om man fick åka med. Gott så.

Väl på plats – kan det ha varit i Årsta eller Västberga industriområde? – klockan var väl runt sju, visade det sig att alla lastbilar var rätt svåra att hitta. De var helt enkelt inte där. Antingen var det för sent, eller för tidigt, eller söndag eller nåt. Inte en bil i syne i alla fall.

Men skam den som, som det heter, ger sig. Jag promenerade lugnt vidare västerut längs E4:an. Alltid händer det något, tänkte väl jag (det brukade göra det i mitt liv.) Och visst, efter någon timme hittade jag en lastbil parkerad vid en mack. Knack, knack.

Den glade holländaren i hytten visade sig mycket riktigt vara på väg till Göteborg och att jag skulle med, det var det inget snack om. Upp och hoppa, här ska åkas lastbil!

Till saken hör att jag nog väckt den käcke holländske lastbilschauffören. Så så snart vi kommit ut på motorvägen bad han mig ta fram ett fyrkantigt paket ur handskfacket. Just precis, spritköket. Han packade upp och ställde köket framför ratten och fjuttade på. Styrde gjorde han med armbågarna.

Efter kanske kvarten hade vi kaffe och jag delade frikostigt med mig av min matsäck, några trista smörgåsar.

Men som ni förstår slutar inte historien där. Vår chaufför var ju ändå från Holland. Direkt efter bad han mig således ta fram ett annat litet packet ur handskfacket och så, återigen med armbågarna på ratten, satte sig vår vän att mecka spliff. Jo då.

– Du … brukar du röka gräs när du kör, är inte det dumt, undrade en försynt jag.

– Struntsnack, det skärper sinnet. Det finns de som dricker medan de kör. Det är dumt. Då kör man vingligt.

Visst, visst, tänkte jag och när han efter några bloss erbjöd mig den magiska cigaretten drog jag, som vid den tiden inte ens rökte vanliga cigaretter, lite försiktigt in lite rök och räckte tillbaka. Man ville ju inte vara oartig.

Efter en stund var det min tur igen och eftersom jag inte kände någon skillnad tänkte jag att sure boy, jag är inte den som är den när det bjuds.

Cirka sju minuter senare började världen att snurra. Baklänges. Och inte på något roligt tivolisätt. Nej du. Snarast på det ondskefulla ”nu störtar vi”-sättet. Lite så där som när man är liten och har feber och världen bakom pannbenet inte vill stå stilla utan bara accellererar snabbare och snabbare. Mot döden. Tror man.

– Öh, du, kan vi stanna här lite?

– Nej, man får inte stanna på motorvägen. Ta en klunk vatten.

Varvid den rätt omtöcknade Pelletsmaskinen, 20 år gammal, stillsamt vevar ner rutan och utan överdrift kaskadspyr på en bil i körfältet bredvid. Där fick du, liksom.

Kanske 30 minuter senare – eller vad vet jag, det kan ha varit en minut – lyckades min nya holländske vän så äntligen hitta en avfartsväg och släppa av mig vid vägrenen.

– Tack för skjutsen, mumlande, troligtvis, jag.

Det ryktades att polisen senare satte upp varningsskyltar för halka på just den vägsträckan. Eller fan, det gjorde det ju inte. Nu ljög jag.

Halkigt torde det i alla fall ha varit. Och luktat lite dåligt. I minst tre kilometer.

/P
___
PS. Den 27 oktober har jag beslutat mig för att, återigen, sluta röka. Cigaretter.

15 kommentarer

Filed under Livet, upp- och nergångar, Sluta röka

Vad säger det klassiska snöbrädemärket?

Man kan väl inte bara sno någon annans varumärke? Speciellt inte till en så dödlig produktkategori.

Man kan väl inte bara sno någon annans varumärke? Speciellt inte till en så dödlig produktkategori.

Snart dags för mig att sluta igen, det här måste vara årets lågvattenmärke.

/P

2 kommentarer

Filed under Sluta röka, Språk eller festligt

Du måste ju med mig behaga jävla skämta

Jag missade psykologtiden som jag väntat på sedan 15 juni. Det var idag det. Klockan halv tre. Då satt jag på jobbet med en telefon som är inställd på att larma inför viktiga händelser. En telefon som vid tillfället dött dödens död – semesterbatteriurladdningsdöden. En död så fullständig att inte ens ett larm inställt på världens undergång kommer att gå igång.

Jag har börjat röka igen.

Jag startar nu en bildsida på bloggen. I premiärinlägget bjuds på mjuka behagliga semesterbilder som är tänkta att svalka överhettade själar. Små vykort indränkta i lugnande eteriska oljor för ett innandöme statt i kaos.

/P, alltid på randen till patetik

9 kommentarer

Filed under Blommor, Livet, upp- och nergångar, Sluta röka

54 veckor per år

Godmorgon. Sedan jag slutade röka har mitt sömnbehov minskat med mer än en timme per natt. Plus att jag somnar direkt. Året fick just två extra veckor!

/P

Lämna en kommentar

Filed under Sluta röka

Inne på Hennes kan alla se dig gråta, inte som i rymden

I min lilla låda vad påverkad man blir av nikotin! Det är nog ganska svårt att förstå för någon som inte varit beroende, eller inte testat att ge upp beroendet. Nu har det ju gått så fantastiskt bra hittills, i en och en halv månad. Men sedan några dagar hittar jag inte riktigt alltid de där ljuspunkterna som jag så väl behöver.

Förra gången jag slutade röka hände det sig efter tjugo dagar att jag befann mig på Hennes & Mauritz, en stor svensk klädkedja mest frekventerad av ungdomar. Jag tror att jag skulle shoppa upp mig på billiga boxershorts. Sådana har de, HM.
Glad i hågen strövar jag fram mellan klädrack och skyltdockor, kryssar fram mellan drivor av eftermiddagsshoppande tonårsgäng, inte ont anandes. Och så plötsligt.
Börjar jag storgråta.
Och inte något lite sådär inombords som bara man själv märker, som på film när det är sorgligt. Nädu. Har snackar vi krokodiltårar som inte ens Lilleskutt skulle skämmas över.
Sprut sprut, passa dig, sprinklersystem i katastroffilm, jag kan jag också!

Och just då var jag inne i en period av själsligt lugn och relativ lycka. Smaskigt.

/P

1 kommentar

Filed under Sluta röka

T+ en månad och ett litet problem

Ja just ja, en månad rökfri idag. Men jag är så pass sjuk att det är svårt att känna någon glädje i firandet. Men att jag hade glömt bort det är väl ett bra tecken, gissar jag.

Det här blir den sista fula T+-rubriken på länge. Lovar.

Kanske blir det här det näst sista jag skriver på denna bloggen. Vi får se. Måste tänka igenom lite saker och får lov att återkomma. Men jag kommer att fortsätta skriva. Inte att oroa sig!

/P

1 kommentar

Filed under Sluta röka