Den som är den som är det

Hela den här texten är ämnad för en bok åt/för/till årets upplaga av SSWC, Sweden social web camp. Jag vet inte mycket om boken, men pangar på såhär:

Inte alla har råd att bjuda på sig själv. Men vi som anser oss ha råd att göra det tror jag har en viktig uppgift.

På fjolårets Sweden social web camp, SSWC, kom jag som total nykomling. Jag började blogga som anonym i början av 2009. Första veckan delade jag inte ut min bloggadress till någon. Sedan blev det lite tråkigt så jag började dela ut adressen till en person i veckan, som ett test. Sedan en om dagen.

Efter en stund hittade jag till Twitter och gav upp. Kom ut från anonymträsket och blev helt öppen. Jag, mina känslor och livet, helt upp till var och en att läsa.

Många som bloggat om sina känslor och upplevelser tror jag någon gång har försökt skriva den här texten, där man berättar sin personliga internetresa. Det är inte alldeles enkelt, men jag ska försöka göra det så naket jag kan.

Anledningen att jag åkte på SSWC var att min då nya internetväninna Elvira – @notonmyshift [Twitter] –  skulle plugga till webbstrateg. Jag hängde på som kompis. (Trust me, vankas det party, mycket folk och camping är inte jag den som är den som är det som ni vet.)

Tyvärr råkade Elvira bli sjuk, så jag åkte helt på egen hand, pengarna redan inbetalda och ”sociala medier” – ett begrepp jag ställer mig aningens tveksam till – i varje vrå av lilla hjärnan.

Väl där visade det sig att jag faktiskt redan kände några, samt hade en rad andra bekanta från Twitter, så det gick ingen verklig ensamhetsnöd på mig, ens inledningsvis.

Innan det helglånga – numera närmast sönderhyllade eventet – var över, hade jag träffat några av de finaste människor jag mött, och druckit minst fyra öl för mycket. (Något jag ämnar göra även i år.)

Men, undrar du, vad är det som är så konstigt då?

Tja, kanske kommer jag i år att vara den ende (av närmare 400, som jag förstått saken) som inte har något jobb. En äkta arbetslös.

På SSWC florerar diverse mediechefer, start-up-vd:ar, socialmediekändisar, PR-nissor, ultraspetsiga personer med datorkompetens och en och annan i övrigt duktig, samt ett stort antal andra, mer eller mindre vanliga.

Jag är utbildad journalist och har arbetat som skribent, redaktör och layoutare. Vissa år har jag tjänat ganska duktigt med pengar, men överlag är min karriär en ganska sorgesam historia.

Till saken hör att jag inte alltid mår så bra. Lite oavsett omständigheter. Då och då går jag liksom ner mig, blir dålig, självömkande, något svår att umgås med. (Ni som träffat mig vet att jag tillhör de tydligt extroverta som inte är räddhågsen.)

Men det är man ju inte ensam om, vilket allra tydligast visas, tada … på internet, i sociala medier.

Numera är det inte ofta jag klämmer ur mig något viktigt personligt. Jag har, tänker jag mig, fått ”andra uppgifter” – hjälpa nya nybörjare, vänchatta och ställa upp bakom kulisserna.

Ändå vet jag, eller försöker åtminstone alltid minnas, var jag har mina rötter. Bland de som inte alltid ligger överst på framgångslistan, inte alltid har flest vänner, inte alltid tycker att nästa utmaning är lika spännande som förra. Kanske bland dem med en diagnos, de som känner sig misslyckade, de som strävar efter att hitta sig själva.

Jag funderade ett tag på att hålla ett föredrag på årets SSWC om att ”må dåligt på internet”, men jag tror inte att det blir något. Och jag tror ni förstår varför.

Ändå vill jag säga detta: Även människor som inte passar in i den norm som finns uppsatt, har något viktigt att bidra med, till samhället och webben.

Ibland kanske till och med något de andra inte har …

/P

Annonser

9 kommentarer

Filed under Ideologi, Livet, upp- och nergångar

9 responses to “Den som är den som är det

  1. Pingback: Sommartankar och webbtips – från Almedal till Lolcats | The Jennie

  2. =) Du skriver bra! Inbilla dig inte att du är den absolut ende som inte har uppdrag eller jobb eller mår sisådär då och då. Högst troligt flera som du och jag som söker uppdrag, liksom jobb, lite hela tiden. Inte heller jag kände någon förra året och i år ser jag fram emot att träffa många bekanta och vänner – däribland dig!

    • pelletsmaskinen

      Åh, vi borde tagit oss en stund bara för oss själva. Tack!
      Nu när jag kommit hem från SSWC känner jag återigen att en helg är för kort tid. Så många man vill lära känna bättre, så många man missat att ens säga hej till.
      Men vi vet ju var vi finns … 🙂 /P

  3. Så himla fin och ärlig text. Har man inte det ena som har man det andra!

    • pelletsmaskinen

      Tack! Jag vill ha det ena OCH det andra. Helst samtidigt. Och en dag blir det så … /P

  4. Har du bestämt dig för vad du vill ha? Ser det framför dig? Tänk på det när du lägger dig och när du vaknar – tänk stora tankar och sån’t som du drömmer om. Det går att få – jag lovar – och berättar mer när vi ses. =)

  5. Och jag pratar fast jag inte har något att säga. Den här kommentaren är mest till för att visa att jag läst din text. Jag är lite avundsjuk på dig (mfl) som verkligen klarar att dela med er även av era baksidor. Ni är inte många, men en underbar tillgång.
    Sen, när det kommer till det här med framtiden så undrar jag: har du slutat som twitterpolis?
    Haha, nä på allvar: Jag kan jag nog inte säga det bättre än Kinna. Placera dig själv i ett sammanhang där du vill vara, hur otänkbart det än verkar. Våga tänk färdigt tanken. Gå sen i den riktningen.
    Det går att få både och. Ska ha dig i åtanke om jag hör något.
    Tack för cykelskjuts senast fö.

    • pelletsmaskinen

      Jag är bara bara bra när jag vågar, och det är numera sällan.
      När man lever i tvåsamhet är man ju dessutom indirekt ansvarig även för sin partners känslor. Så när livet känns tungt tar ju Karin, istället för bloggen och läsarna, det största ansvaret.
      Mitt tips är ändå, våga! Så mycket stöd och så många tack som när man visar sina känslor öppet, får man sällan.
      Och än så länge har det inte slagit tillbaka (vad jag vet. 🙂 )

      Jag ska verkligen försöka öva på att föllfölja tankegångarna kring framtiden och jobb, tack Kinna och Mona!
      Ofta stupar det dock på bristande mod, slöhet eller bara att något annat kommer ivägen. /P

  6. Bra skrivet. Hög igenkänning. Normer, internet och så lite asocialitet på det. Inte konstigt att man måste krisa ibland. Men internet är verkligen en vän i kristider. Ibland glömmer jag hur många vänner som egentligen finns där ute.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s