Jag är så extremt sugen på att skriva en bloggroman. Ni vet, man plitar lite då och då och så växer det långsamt fram något man själv, "jag författaren" liksom, har skapat.
Jag börjar så får vi se vad som händer.
Roman
Kapitel A
Avsnitt 1
Kort introduktion av Maria
—
Hon älskade att simma. Helst skulle det förstås ske i det fria och inte i en bassäng. Men det var svårt i Sverige i mars.
En gång hade hon simmat runt Lilla Essingen. Det missade hon sällan att berätta för nya bekantskaper. Ändå hade det inte varit speciellt jobbigt. Det hade tagit tid, snabb var hon inte, bara uthållig. Två kilometer, eller vad det nu kan ha blivit, i tjugofemgradigt vatten, en strålande dag för snart fem år sedan.
Martin hade gått på stranden och tittat på hela vägen. Han var en liten orolig människa. Gulligt tyckte hon då. Besvärande tyckte hon idag. Nu hade hon inte träffat Martin över ett år. Skönt. Jävligt skönt.
Men idag fick det alltså bli bassäng. Åkeshov, kort bassäng men sällan så mycket folk att man blev störd. Kommunalt, bra pris.
Hon duschade före för att få upp värmen och för att det var skönt. Innan hon satte på sig baddräkten kontrollerade hon bikinilinjen. Behövde åtgärdas, men inte idag. Kunde gott vänta en vecka. Det verkade inte troligt att någon skulle uppmärksamma den begynnande hårväxten. Inte i mars. I Sverige. Utan pojkvän. Utan planerade gemytlighetsstunder.
När Maria var yngre vågade hon inte dyka i med huvudet först. Hon brukade istället försiktigt kliva ner med hjälp av stegen. Långsamt med en fot i taget, det mest plågsamma sättet att ta sig i.
När hon fyllde tjugofem hade hon beslutat att göra något åt saken och anmält sig till simhoppskurs vid Eriksdalsbadet. Allt eller inget, hon var ingen kruka. Det hade varit roligt och hon hade snabbt blivit modigare. Tills en dag då hon landade fel och gjorde illa ryggen ordentligt. Nu var hon återställd, helt och fullt, och ansåg själv att hon hade en lagom respekt för processen att hoppa i. Hon kanske aldrig mer skulle ge sig på saltomortal från femman, men att dyka från startpallen var oproblematiskt.
Hon hoppade.
När hon åter kom upp till ytan kände hon det. Känslan hon var där för. Jag, Maria, kanske inte är som alla ni andra jävlar. Men jag är helt ok. Och det här är mitt element.
Jag vet inte. Är det romanen man vill skriva? En banal kärlekshistoria med kanske en aning tvist i berättarstrukturen, en och annan Brechtiansk utvikning och ett fint, något litet öppet slut.
Eller är det kanske en spänningsroman? Vi drömmer väl alla om att bli en ny Stieg Larsson, född i Skelleftehamn, Västerbotten.
Eller varför inte en
Stor roman, lite tung, lite djup, som förnyar romankonsten och präntar ens namn i världshistorien?
Tänk om man kunde kombinera, skulle ju sälja som Thailandsresor i december.
Ja, ja, dream on, vi får se om jag fortsätter någon dag.
/P
