En blomma för Tea

En juvelorkidé för Tea, internetvän som inte längre finns bland oss.

Det är märkligt, jag gråtit från och till i fyra dagar nu. För en person jag aldrig träffat. Men hon brukade kommentera på min blogg ibland. Det gillar jag. Och så mejlade vi en del i september då jag behövde det mycket. Det tackar jag henne för. Hon och dottern gick bort i en bilolycka.

Till det lyssnar man på Ballad of sister Sue med Slowdive .

Här, bland annat, bodde hon på internet.

/P

Matsedel och jag. Va!

Efter ett antal bra vegetariska lunchtips från Twitter har jag för första gången i hela mitt liv en lunchmatsedel för lång tid framöver. Se!

I morgon, fredag: Koka färskpasta, rör ned pesto, strö över lite parmesan. (Tack @heidiupdate)

Måndag v. 46: Grekisk sallad. Of course! (Tack @ostrowska)

Tisdag: Köp en färdig påse sallad och bygg ut med lite paprika, tomat och svamp. (Tack @sannastankar)

Onsdag: Ciabatta med mozzarella, pesto, tomat och rödlök. (tack @oskardahlbom) Ett äpple (Tack @tengby)

Torsdag: Ärtsoppa/Pankakor – favorit i repris! (Tack @pelles)

Fredag: Koka ihope röda linser, kokosmjölk/currybas, lök, och vad du mer gillar till till en skön gryta. (Tack @dustboy)

Måndag v. 47: Pasta med svamp. (Tack @LinaRudin)

Tisdag: Linser, krossade tomater, lök, vitlök, salta, peppra, koka. Soppa! (Tack @itsfine2009)

Onsdag: Bakad potatis med keso. (Funkar i mikron.) (Tack @ostrowska)

Nu behöver jag inte tänka på nästan två veckor. VET NI HUR SKÖNT DET KÄNNS!? (Oj, versaler.)

Alla tipsen kommer i retur på Twitter aktuell dag under hashtaggen ”#lunchtips”

Kram /P

Tack och inte adjö

Man kan säga att jag har två grundläggande humör. Ett starkt, överlag lite bryskt, aningen busigt – då jag är i en ”bra period.” Då känner jag mig, märkligt nog, inte nöjd med livet. ”Jag är värd bättre …”
Sedan har vi humöret då jag är nere och väldigt ödmjuk. ”Men inte ska väl lilla jag …” Det är ganska skönt, det deppiga.
I det första humöret – som sakta med säkert uppstått sedan jag träffade Karin – är inte skriva den typ av kreativitet som funkar för mig. Det ska vara mera handfast – borra, snickra, plantera.

Därför har bloggen blivit lidande. Det uppstår ingen skrivkemi.

Med idag då jag faktiskt kan, passar jag på att tacka alla som brukar – och brukade – besöka mig här. Alla som lämnat en kommentar, eller kanske bara skrattat åt ett skämt. Det (ni) hjälpte mig verkligen ur träsket i våras och början av sommaren. Tack!
Jag kommer inte att lägga ner bloggen (eller bloggandet), men jag kan inte garantera när nästa inlägg blir. Mitt löfte om att blogga sju dagar i rad härom veckan gick ju sådär.

Annars har jag slutat röka igen. Det går hyfsat, men – säg inte något till någon – jag har tjuvrökt några stycken. Så blir man aldrig nikotinfri, kan jag lova. Från och med idag är det helt slut med det.
Ni ska inte behöva följa med på den här ”sluta”-resan, som förra gången. Tanken var istället att folket på Twitter skulle få ta den smällen, men jag har tappat inspirationen även där. Vet inte riktigt varför. Kanske följer jag lite för många.
En studie som jag ramlade förbi härom dagen sa att man max kan ha 180 (var det 180?) vänner i huvudet samtidigt. Kanske har jag gått över den gränsen.

I början av sommaren i år hade jag då och då nästan 500 dagliga sidvisningar här på bloggen. Några inlägg slog i taket. Det var roligt.
Det var också roligt med alla som stöttade och som jag sedan träffade i verkliga livet.
Nästan allra mest hjälp fick jag av de bloggare som jag bildade ”team” med. Vi läste varandras bloggar, kommenterade, skrattade, grät tillsammans. Det var fantastiskt. Nätets potential utnyttjat till fullo. Ni vet vilka ni är!
Ganska många tycks, som jag, vara nere i lite av en bloggsvacka. Eller så har bloggen som form spelat ut sin roll. Andra kommunikationssätt har tagit över. Jag vet inte.

Nåja, en dag kanske jag lyckas krysta ut den stora ordblockeraren ur tanketarmen och kommer åter i full fräs. Tjolahopp!

/P