Kategoriarkiv: Livet, upp- och nergångar

Grattis bloggen, 1 år idag!

Hej hopp, idag är det exakt ett år sedan jag började blogga. Det har varit en berg- och dalbana som ändå på något märkligt sätt lyckats stanna uppe bland molnen när det varit dags för avstigning.

Idag var det så tänkt att bloggen skulle flytta igen, till en egen domän och lite större frihet. Tyvärr är jag för osmart och har fastnat i wordpressvinkelvolten. Eller så beror det bara på att jag inte har vaccinerat mig mot ordet databas. Jag får nämligen röda utslag över hela kroppen av saker som ser ut så här: ”web001_db” – och det trots att jag vet att jag kommer älska det när jag lyckas.

Håll i stället tillgodo med två bilder. En fin ny vinterbild …

Fredhällsbadet har öppet (vatten) för bad året runt.

… och en två år gammal som är tänkt att varna små barn för farorna med vinterbad.

Iskanter är vassa och farliga, hur gulliga de än kan tyckas vid första anblick.

Iskanter är vassa och farliga, hur gulliga de än kan te sig vid första anblick.

Hipp hipp hurra!

/P
___
PS. Om någon känner för att lägga en del av sin dag på att hjälpa ett miffo med wordpressinstallation (åtkomst till databas på surftown), skulle jag bli ytterligt tacksam för hjälp. Hojta på twitter eller mejla till pelletsmaskinen (a) gmail . com (sådär ihopskrivet med ett fint elefantsnabel-a istället för parentesen då, så klart.)
___

UPPDATERING: Det vissade sig efter twitterhjälp från bästa lolitaloco att det inte fungerar (så bra) att köra wordpress från JUST MITT webbhotell. De kör i någon typ av safe mode. Valfritt könsord på det! /P

10 kommentarer

Under Allmänt, Livet, upp- och nergångar

Valfri Monica Törnell-titel från 1986 här

Låt oss inte hymla. Jag har haft … mer än en flickvän. Alla jag bildat item med har varit fantastiska, på sitt sätt. Frida (2 månader under 1997) kanske inte var det årets mest spännande individ, hon hade sina talanger på ett helt annat område, vilket uppskattades mycket då. Hon kom från Dalarna och hade … övat.
Annars har det varit smarta, intressanta och begåvade flickor som bosatt sig i mitt liv. Många av dem korthåriga.
Då och då har jag känt att själsfränderkänslan har infunnit sig, lika ofta har jag tvivlat på förhållandena, utan att för den skull – true killstylee – göra något åt saken. När förhållandet börjat kapsejsa har jag byggt upp en invärtes smärta och tuffat på som om tåget aldrig skulle stanna. Till slut har smärtan med full kraft exploderat.

Nu befinner jag mig plötsligt i ett nytt förhållande – med en tjej som givetvis läser det här, vilket jag måste ta hänsyn till men inte får låta mig kväsas av. Ett förhållande som känns så självklart och tycks ha kommit till av en så besynnerlig slump, att jag aldrig hittills tvivlat. Fatta! Jag, utan tvivel, i sex månader!

I natt när hon kommenterade ett längre samtal mellan två storheter på vår dejtingsida (just det , Twitter), blev jag så hjärtevarm att jag höll på att börja gråta. Vi tycker – och tänker – i princip exakt likadant. ”Han är inte alltid den vassaste kniven i kökslådan,” sade Karin och jag behövde inte fråga vidare.

I tidigare förhållanden har jag ofta gjort listor över det som är bra och det som är mindre bra. Snygg har uppvägt bristande kreativitet, social har uppvägt kropp som dalat från himlen, verbalt rolig har uppvägt bristande påhittighet i vardagen, snäll har uppvägt halvkorkad. Fel värderingar har fått ge vika för omfattande socialt nätverk, tvär och vresig har fått ge vika för gudomliga partytalanger, sexuell energi har konkurrerat ut innesittarmänniska. Och så vidare.

Karin har underbart långt mörkt hår. Och med henne har jag inte gjort en enda lista.

/P

13 kommentarer

Under Livet, upp- och nergångar, Romans

Flyttar ihop och lovar att skaka av mig rövbitartångesten

Jag ska flytta ihop. Jodå, med Karin (hon jag träffat på Twitter.) Bara på prov i och för sig, men dock. En kommunikationsstudent från Sönnsvall (som jag också fått kontakt med via Twitter) ska hyra min enkla lya i två och en halv månad. Lika bra, tänkte vi, vi bor ju ändå mest hos Karin. Hon har större och generellt mera välstädat, även om hennes lägenhet var ett hav av kaos när jag hittade henne.

En sak jag oroar mig lite över är att mitt liv ska fyllas av tv. Jag hatar tv. Inte direkt programmen som är på – alltså utom oftast då, eftersom 99 procent är skit – utan snarare den passiviserande makt som teven som medium har. Man sätter på, zappar lite fram och tillbaka och vips har den kvällen också gått åt. Man har blivit en dag äldre, en dag närmare döden.
Hos mig ser vi aldrig tv. Hos Karin har den en tendens att stå på. Kanske måste vi ha någon varannandagsregel eller annan fånighet.

En sak som är bra med att flytta ihop är att det blir billigare. Närmare bestämt hälften så dyrt. Fast när man köper glass får man bara hälften så mycket. Det är synd.

Till veckan ska jag se till att blogga om Gambia, en slags guide till framtida besökare. Tyvärr har prestationsångesten bitit sig fast i röven min.

Så, lev och må!

/P

11 kommentarer

Under Ideologi, Livet, upp- och nergångar

Ett samelsurium av känslor som hoppar hage in i framtiden

På balkongen blommar fortfarande rädisorna som jag glömde att skörda i somras. Fast det har varit frost minst två nätter. Tjusiga små vita blommor, nu inne på fjärde månaden. En härdig växt minsann.

Vilket så klart är mer än man kan säga om mig. Jag har nära nog allt man kan önska sig, ett toppenförhållande och massvis med intressen. Ändå slår nu ångesten till som råttfällan under utedasset, rakt över lilla skadedjuret jag. För precis som i fjol har jag inget jobb i december, och tappar på bara några dagar allt det fina självförtroendet som jag byggt upp under året.
Eller så går det över i morgon, med mig vet man aldrig. Pelletsmaskinen, ett hin håles chokladhjul som vägrar att stanna på vinst.

Om precis en vecka ska jag åka till solen, till Gambia. Där kan man förvänta sig runt 30 grader, eviga sandstränder, en pampig flod och jordens tjattrigaste folk, tydligen. Tur att jag och flickvännen är sådana småpratarsnillen då. Det kommer att sluta med att vi sitter under ett exotiskt träd och inte vågar visa oss för omvärlden.
Att vara rädd för finns agressiva försäljare, malaria och mygg, varav det sista i mina ögon är värst. Mygg är nästan det enda i hela världen jag är rädd för. De kan nämligen få mig att vara vaken i sex dygn i rad, med sitt surr.
Ändå är jag övertygad om att Gambia kommer att göra oss gott, för nu har det fan småduggat här hemma i två månader.

Nu ska jag ta ytterligare en kopp kaffe och skicka iväg lite gamla fakturor, sådana som har legat gömda under att-göra-stubben med de ihåliga rötterna. Sedan ämnar jag som vanligt städa mig ur den här mentala buren.

/P

8 kommentarer

Under Blommor, Livet, upp- och nergångar, Resor till spännande platser

En blomma för Tea

En blomma för Tea, en internetvän som inte längre finns bland oss

En juvelorkidé för Tea, internetvän som inte längre finns bland oss.

Det är märkligt, jag gråtit från och till i fyra dagar nu. För en person jag aldrig träffat. Men hon brukade kommentera på min blogg ibland. Det gillar jag. Och så mejlade vi en del i september då jag behövde det mycket. Det tackar jag henne för. Hon och dottern gick bort i en bilolycka.

Till det lyssnar man på Ballad of sister Sue med Slowdive .

Här, bland annat, bodde hon på internet.

/P

6 kommentarer

Under Blommor, Livet, upp- och nergångar, Musik

Tack och inte adjö

Man kan säga att jag har två grundläggande humör. Ett starkt, överlag lite bryskt, aningen busigt – då jag är i en ”bra period.” Då känner jag mig, märkligt nog, inte nöjd med livet. ”Jag är värd bättre …”
Sedan har vi humöret då jag är nere och väldigt ödmjuk. ”Men inte ska väl lilla jag …” Det är ganska skönt, det deppiga.
I det första humöret – som sakta med säkert uppstått sedan jag träffade Karin – är inte skriva den typ av kreativitet som funkar för mig. Det ska vara mera handfast – borra, snickra, plantera.

Därför har bloggen blivit lidande. Det uppstår ingen skrivkemi.

Med idag då jag faktiskt kan, passar jag på att tacka alla som brukar – och brukade – besöka mig här. Alla som lämnat en kommentar, eller kanske bara skrattat åt ett skämt. Det (ni) hjälpte mig verkligen ur träsket i våras och början av sommaren. Tack!
Jag kommer inte att lägga ner bloggen (eller bloggandet), men jag kan inte garantera när nästa inlägg blir. Mitt löfte om att blogga sju dagar i rad härom veckan gick ju sådär.

Annars har jag slutat röka igen. Det går hyfsat, men – säg inte något till någon – jag har tjuvrökt några stycken. Så blir man aldrig nikotinfri, kan jag lova. Från och med idag är det helt slut med det.
Ni ska inte behöva följa med på den här ”sluta”-resan, som förra gången. Tanken var istället att folket på Twitter skulle få ta den smällen, men jag har tappat inspirationen även där. Vet inte riktigt varför. Kanske följer jag lite för många.
En studie som jag ramlade förbi härom dagen sa att man max kan ha 180 (var det 180?) vänner i huvudet samtidigt. Kanske har jag gått över den gränsen.

I början av sommaren i år hade jag då och då nästan 500 dagliga sidvisningar här på bloggen. Några inlägg slog i taket. Det var roligt.
Det var också roligt med alla som stöttade och som jag sedan träffade i verkliga livet.
Nästan allra mest hjälp fick jag av de bloggare som jag bildade ”team” med. Vi läste varandras bloggar, kommenterade, skrattade, grät tillsammans. Det var fantastiskt. Nätets potential utnyttjat till fullo. Ni vet vilka ni är!
Ganska många tycks, som jag, vara nere i lite av en bloggsvacka. Eller så har bloggen som form spelat ut sin roll. Andra kommunikationssätt har tagit över. Jag vet inte.

Nåja, en dag kanske jag lyckas krysta ut den stora ordblockeraren ur tanketarmen och kommer åter i full fräs. Tjolahopp!

/P

3 kommentarer

Under Livet, upp- och nergångar, Sluta röka, Språk eller festligt

En mycket aktiv och spirituell dag snart till ända

Idag har jag skrivit två mejl. I det ena stod det ”jag kommer inte idag.” I det andra stod det ”jag kommer imorgon.” Med det var alla nöjda. Även jag.

Och ja, jag vet, ligger efter med de utlovade bloggposterna. Gick på en liten mina i morse. Sorry.

Tack och hej. Nu ska här tydligen spelas Yatzy. Inget skämt.

/P

Tillägg: Jag förlorade. Det var väntat.

2 kommentarer

Under Livet, upp- och nergångar

Vad är det med nya människor va? För det är ju inte mig det är fel på!

Kan det vara så att vissa människor har ett inbyggt behov av att med jämna mellanrum lära känna nya personer? Nästan som en sjukdom, en psykologisk anomali.
Jag har alla de personer jag behöver i min närhet, vänner, familj, en flicka som jag har både roligt och mysigt med. Internetbekanta att umgås med på nätet under dygnets alla timmar.
Ändå finns det där, behovet. När jag träffar någon ny, man som kvinna – fast ärligt kanske något mer kvinna då – händer det något speciellt med tankekraften. Det är som att nya bekanta tillför energi rakt in i roten. Kanske är det det gamla bekräftelsebehovet som gör sig påminnt; stimulerar hjärnaktiviteten till nya höjder? Något fånigt behov av att synas och få uppmärksamhet, visa sig på styva linan. Jag vet inte riktigt hur det ligger till, men det skrämmer mig en aning. För resten av min varelse blir mer och mer bekväm, vill mest ligga hemma och softa.

Nä vänner, nu kan inte jag sitta här och filosofera längre. Goddagens!

/P

4 kommentarer

Under Livet, upp- och nergångar

Igår var det sagostund för alla barnen

Så kom det sig en kväll att han satt på balkongen. Stjärnorna hade just tänts av herren Gud. Trodde vissa. (De hade ordentligt fel.)

Sommaren hade gått och lagt sig i sitt ide. Men det var ingen idé att klaga. Om bara sex månader skulle värmen återvända.

Inne stod teven på på ljudlöst. Den visade skräp och skulle fortsätta att göra så. Kanske för evigt.

Med teven i sitt sällskap hade de i alla fall något att tala om, människorna. En förenande, fördummande kraft – bättre än Huxleys soma.

Regnet smattrade behagligt mot det kalla balkongräcket och han tänkte på Döden. Den filuren vore det trevligt att få träffa en dag.

Men han hann inte så långt i sin tankebana innan han fick sig en god portion ont i huvudet. Han hade dock redan dragits in i spindelnätet.

I fjärran hägrade den befriande duschen. Med dess hjälp skulle spindeln snabbt spolas bort. Få solen att stiga upp och torka bort allt regn.

Allt kändes redan mycket bättre. Dumdristigt! Men sant.

Innan det ens hunnit klarna tornade molen åter upp sig vid horisonten. Obarmhärtiga, dödsföraktande. Utan hänsyn till den lilla människan.

Nästan elakt var det. Likväl till yttermera visso sant. Sådant var livet.

Godafton.

/P

Lämna en kommentar

Under Livet, upp- och nergångar, Språk eller festligt

Hrmpft

Kanske har jag järnbrist – förmodligen stavat hjärnbrist – eller så är det vädret. Fast solen skiner. Jag känner mig misslyckad och värdelös professionellt och som människa är jag inte alldeles olik en gammal vedhög. Ingen av mina extremiteter har några problem, naglarna är nyklippta och jag är inte nämnvärt tjockare än tidigare. Ändå blåser det inne i skallen, som vore där tomt. Blogginläggen samlas på hög opublicerade. Någon anledning att offentliggöra dem finns inte. Trost att det ligger fyra halvfärdiga texter på hyfsade idéer här bakom kulisserna. Inte heller i språket finns det någon tåga kvar. Livet saknar styrfart och bara på gammal rutin puffar vi kroppshyddan över nästa helgkrön.

Jag råkade säga att Julia (bland andra) var tråkig, fast jag menade så klart mig själv. Det blev en gnällbloggpost hos henne som lyfte mig lite. Så nu kopierar jag henne rakt av.

Ni vet ju vad jag gör, sitter och layoutplitar lite med ett tunt business-to-business-magasin som ska gå som en bilaga till ett magasin jag inte brinner för. Det går trögt och blir inte heller vidare snyggt. Måste ta mig i kragen, sälja ut min själ för lite kreativitet. Och för i helvete sluta klaga så här inför hela världen.

(Det är så klart inte jag som har skrivit den här texten, det är Gnälletsmaskinen, men nu trycker vi PUBLICERA innan någon hinner ångra sig.)

/P

2 kommentarer

Under Länkar, bloggar och rekommendationer, Livet, upp- och nergångar, Språk eller festligt