Introspektiv i retrospektiv

(Hela detta inlägg är ett svar på vännen Malins kommentar här.)

Du har helt rätt. I början var det som att det fanns en sprängande kraft inifrån. En kreativitet som ville ut, nästan oavsett. Hur den tog sig uttryck spelade mindre roll. Alltid gick det att sätta någon liten finurlig knorr på de vardagstankar som dök upp.

Jag tänker mig att det är som med ett rockband, åtminstone de i ”indie”-genren. Ett gäng killar (vanligtvis) som stått i ett svettluktande garage och krystat, stönat och bråkat fram ett gäng låtar. Efter en tid har de hatat och älskat varandra sönder och samman, men plötsligt insett att de har fyra låtar som kommer att ta världen med storm.
De kan inte spela (vidare bra) men de har en energi som kan få havets vågor att lägga sig platt. Och låtarna de övat in innehåller fyra ungdomshjärtans alla känslor och upplevelser.
Dessutom vill de bli kända, visa världen vad de går för.

Så lyckas de få släppa en singel och … ett fåtal personer älskar dem.
Resten av världen fortsätter att läsa läxor, spela fia med knuff, äta sushi, lämna ungarna på dagis och gå den mödosamma rullatorvägen till Konsum.
Vad spelar det väl dem för roll?

Tills dess att det är dags att släppa en hel skiva har de slipat till sitt ljud en aning, blivit lite bättre på sina instrument och skaffat sig några hitlåtar till. Några av de tidigare utkasten har blivit fina pärlor.

Med första skivan når de en viss framgång. Publiken börjar komma på spelningarna. Allt ter sig frid och fröjd.
Men redan till andra skivan året efter hopar sig problemen. Vilket publiken, så klart, till största delen inte märker något av.
Av den samlade låtskatten från flera års övande, knåpande, brinnande, finns det fortfarande en del kvar. Men nu vill bandmedlemmarna lite olika. Basisten tyckte att det var roligast när man stod i garaget och var ett litet kompisgäng som fick slamra. Vänta nu, säger han. Trummisen vill bli kändis och tycker sig se stjärnorna på himlen. Mera trummor! säger han. Sångaren är också nöjd, han får tjejer i drösar och lever lyxliv på hotellrum. Helt hans melodi. Mer av allt! säger han. Han anser att vägen framåt ligger i att anpassa låtarna och soundet till det rådande musikklimatet. Men gitarristen vill annorlunda. Den här vägen av musikhistorien är ju redan upptrampad, låt oss göra något riktigt innovativt, experimentera mera, inom konsten finns möjligheterna till historisk status, säger han.

I slutändan blir det en kompromiss. Basisten – som märkligt nog skrev den första av bandets singellåtar – byts ut mot en synnerligen kompetent musiker, som tyvärr saknar elden. En kille från grannklassen som inte haft så många vänner och därmed haft oändligt med tid att öva på sitt intrument. Han är i det närmaste en guru. Men han har knappt sett något av världen utanför pojkrummet.
Den ursprunglige basisten byter umgängeskrets och finner sig tillrätta i tillvaron. En rolig tid, men ganska skönt att det är över, tycks han tänka.

När det är dags för tredje skivan finns inget av bandets ursprungliga lyskraft kvar. Låtarna är urvattnade, omskrivna versioner av tidigare hittar, scenframträdandet har övats in till perfektion och ter sig mest som teater. Det hoppas och skuttas som vore det kaos, men allt är inövat och plastigt.

Givetvis älskar publiken det de ser. Utom de hundra första av bandets fans, som köpte den första fina singeln. Den spröda, melodiskt trevande låten med kastanjetterna. De har nu gått vidare på nya äventyr.
Horderna som väller in till konserterna är alla iklädda bandets t-shirt och när bandet framför Stora Hitten är de nära att välta Ullevi i sina taktfasta hoppanden.
På kultursidorna får bandet helsidesartiklar – men de är faktiskt mest pinsamma. Någon borde säga åt dem!

Och allt hänger samman, tror jag. Jag och min blogg är den avhoppade basisten, som inte riktigt hade viljan eller uthålligheten att följa med på resan. Kanske får jag följa med på återföreningsturné om det blir en sådan. Man vet aldrig.

/P

Annonser

1 kommentar

Filed under Ideologi, Musik, Språk eller festligt

One response to “Introspektiv i retrospektiv

  1. Ä n t l i g e n har jag kommit fram till vad jag vill svara.

    Inser med visst vemod att allt har sin tid. Man är öppen inpå bara benen under en period. Sen har man inte samma behov. Eller kan/vill inte vara det på samma sätt.

    Avhoppad basist, vad gör man sen? Blir det nån återföreningsturné i livet?? Försvinner inte allt?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s