Det var ett jobb värdigt Sisyfos, men det var det värt (Om att hitta sin egen musik)

Under 1988, när jag var 14 år, satt jag ungefär två timmar i veckan på biblioteket och läst gamla brittiska popmagasin – i första hand Melody maker och New musical express, samt en del Q.
Sedan drömde jag mig bort, om att få höra de här underbara dängorna. Kanske gå på en klubb, se banden live.
I norra Sverige, 80-tal, var det inte bara att rusa in i närmsta skivbutik och så var biffen klar. Något nät, något spotify, var förstås inte att tala om.
Det var ett ganska vansinnigt arbete innan man lyckats få höra allt det fina som det skrevs om.
Efter hand som mitt musikdrömmande på biblioteket började spränga mig inifrån, blev jag en välkänd liten kille i den enda skivbutik värd namnet i Umeå. Killen som jobbade där var skitsur, vuxen och jävligt slapp. Samt hade såinihelvete usel musiksmak. Han blev inte lycklig när man beställde hem saker på import från England. Nä, jobba var inte hans grej.
Beställa skivor hade man ju bara råd att göra någon enstaka gång, så istället satt man klistrad framför radion varje vecka till Bommen, Lars Aldmans magiska alternativprogram. Kan det ha varit tisdagar? Tyvärr lades Bommen ner någon gång i den här vevan. Jag har ett tiotal program kvar på kassett någonstans. Hej nostalgi!
Ungefär samtidigt dök som tur var MTV upp med program som 120 minuter och (senare) Alternative Nation. Tyvärr var det mesta skit där, så det gick åt mycket tv-tid för att hitta pärlorna.
Samtidigt kopierade man kassettband, av alla som ville dela med sig. Men det var glest mellan vännerna och ljusår mellan dem med koll.
Tidigare hade jag mest lyssnat på mer eller mindre kommersiell syntpop – Alphaville och Depeche Mode, först och främst. Men 1987 gjorde jag och min syntkompis ”slut”. Kvar blev bara ett vakuum, ett förbud mot DM och en längtan ut i musikvärlden.
Det tog många år (typ fyra) innan man hittat fungerande vägar (och pengar) nog att släcka sin låttörst. Men det gick. Någorlunda.
Av låtarna på din lista har jag av någon helt oförklarlig anledning lyckats missa både Nick Lowe och Japan. Tur att jag får en ny chans idag. Tack, Fredrik.

___

Hela detta inlägga är ursprungligen en kommentar till Fredrik Strömbergs ”musik som formade mig”-spotifylista, som presenteras här. Inte alls dum.

/P

Annonser

3 kommentarer

Filed under Musik

3 responses to “Det var ett jobb värdigt Sisyfos, men det var det värt (Om att hitta sin egen musik)

  1. Pingback: Fyra klassiska poplåtar « Pelletsmaskinen

  2. Victoria

    Vill att du ska läsa om vår osannolikt härliga och lite knastriga LP-kväll igår.
    Musik är fan själsmat.
    http://tankarilosvikt.wordpress.com/2010/03/07/long-playing-records/

    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s