Jag har fått beställning på något upplyftande. Och vad kan vara mera upplyftande än det riktigt, riktigt makabra?
Igår på fest sitter vi på balkongen när en för mig ny bekantskap plötsligt bestämmer sig för att berätta sin bästa one night stand-historia. Ute på klubb har hon fått korn på en stilig ung man. Hon beskriver honom som ”way out of my league.”
Efter lite trugande gör de sällskap hem. Hon trivs och finner killen hetare än solen. Båda avslutar nöjda och somnar sedan gott i varandras armar.
När min nya väninna på morgonen vaknar, infinner sig en besynnerlig känsla. Shit, den här killen bor inte själv i lägenheten! Överallt saker som påminner om att här faktiskt bor ett par. Två tandborstar, tjejkläder i garderoben , et cetera.
Tillbaka i sängen frågar hon om saken. ”Jo, du, du bor inte här själv va?” Varpå killen utan att tveka svarar:
”Jo, nu gör jag ju det, min tjej dog för tre veckor sedan.”
”Eeeeeh?”
”Alltså hon tog livet av sig, sömntabletter, jag hittade henne där du ligger när jag kom hem från en resa. Det var skitjobbigt.”
…
Det, mina vänner, kallar jag bakisångest. Eller känner du dig sugen på ett one night stand med en okänd efter detta?
/P
___
PS. Även Hinseberg, som satt med på balkongen och hörde, har bloggat samma histora. DS.
Pelletsmaskinen 
Jag. Eh. Jo. Aj.
Härligt. Verkligen.
Posttraumatiskt stressyndrom, anyone? /P
Kan inte se det roliga i det här heller. Bättre kan du. Jag vill skratta och le.
För riktig humor finns det ju bra mycket bättre bloggar än min. Elvira, Marie eller Donny, ovan, är några fantastiska – på tre helt olika sätt. /P
Ja va d säger man 🙂 Hoppsan!! och bättre lycka nästa gång…………….
Har tänkt en del på det. Jag skulle nog gå på linjen ”här har du numret till min psykolog,” men kan tänka mig att det vanligaste skulle vara ”oj, vad tråkigt, nu måste jag hem och städa skrivbordet, jag ligger redan efter.” Det enda riktigt skojiga svaret är förstås: ”Skickar du burken som står där på nattduksbordet?” Men det vette fan om man alls får skoja (vidare) om det här. Hela historien är ju egentligen bara för sorglig. /P
Alltså är det bara jag som tycker ”sånt kan hända”? Ska folk ut från liggmarknaden bara för att deras tjej råkat dö? Eller hitta på en lämplig förklaring av hänsyn för sina one night stands? Visst, jag skulle också haja till, men en morgonomgång på det eller. Själva ligget var ju tydligen till belåtenhet.
Folk som just varit med om en chockartad förlust beter sig inte alltid helt rationellt, men kan ju va fina bekantskaper ändå.
Jag är beredd att hålla med dig. Närhet kan ju vara den bästa trösten. Samtidigt kanske man måste presentera en del nyheter med viss försiktighet. Eller kanske till och med varna i förväg, alternativt kanske inte berätta hela sanningen. Och tre veckor känns som väldigt kort tid, även om man är i ett chocktillstånd. /P
”Tre veckor känns som väldigt kort tid” – va? Hur lång tid tycker du är lämpligt att låta bli att knulla efter att man förlorat någon man älskar under dramatiska former?
Sorg är inte som på film att man sitter med lagom glansiga ögon lagom länge och sen samlar man ihop sig. Sorg är att bli för full och gapskratta för högt, plötsligt handla massor av dyra kläder, ta patent på sin unges namn som varumärke (Engla) eller ragga på allt som rör sig.
Det där med hänsyn mot andra är det sista man tänker på när man är i chocktillstånd. Det är väl inget vidare att vara personen som hade tänkt sig ett okomplicerat ligg och inte hade bett att få bli snuttefilt, men min poäng är: ge fan i att lasta snubben för nån sorts socialt misstag. Sorg är en social jävla katastrof.
Jag ska försöka att inte lasta snubben. Samtidigt blev det här ju en bra diskussion om vad som kan vara okej att göra i sorg och chock. Var går gränsen? /P
Precis, jag förstår inte heller det hemska med själva händelsen (ligget och sanningen). Ska man i sorgen nu också börja visa hänsyn och säga att ens partner har dött, på ett speciellt vis, för att inte någon annan ska känna sig obekväm?
Sen vet vi ju inte ens om dom hade det bra. Han kanske hade lämnat henne i tankarna och var superredo för ett nytt förhållande/löst liggande?
(skrattbloggar är inte min grej egentligen, men att kalla detta inlägget upplyftande är att ta i tycker jag.)
Du har helt rätt, att kalla den här historien upplyftande, det är att ta i. Ber om ursäkt om jag trampat någon på tårna i och med det uttrycket. (Samtidigt ska jag villigt erkänna att jag tjöt av skratt i någon slags förtvivlat ångesttillstånd – som man kan ta del av på Hinsebergs blogg – när jag hörde historien.)
Jag tror dock att det handlar om något mer än ”obekväm”; utsätter man fel person för den typen av dagen-efter-nyhet, kan man nog orsaka en hel del skada. Så ja, någonstans finns en gräns även för ansvarslösheten i chocktillstånd, om du frågar mig. Den kanske inte är passerad, men nog närmar den sig väl? /P
Var går gränsen, ja som vanligt vid övergrepp tycker jag. Ingen har rätt att förgripa sig på någon annan oavsett mentalt tillstånd: sorg, fylla eller tisdagsuttråkning. Men dit kan man knappast räkna ett frivilligt ligg med möjligen generande/ångestfylld avslutning.
Träffades de nånsin igen förresten?
Har inga fler detaljer än de jag återgett men så som jag uppfattade saken avlägsnade sig tjejen ganska så kvickt för att sedan inte ha någon kontakt.
Jag tror, som jag antytt i svaret ovan till Fröken framtid, att gränsen nog kan gå en bit innan rena övergrepp. /P
Jag funderade länge och väl på hur jag hade hanterat en sån situation. Jag är ju inte så lättskrämd. Hade definitivt inte flytt fältet. Hade nog inte ens tänkt tanken faktiskt. Jag tror jag hade stannat, lyssnat, ätit frukost, lyssnat, pratat, kramat och varit kool med det. Jag tror faktiskt det.
Vi gör de galnaste grejerna i sorg och chock. Bara någon dag efter att min mamma dog så drog jag igång en kärleksromans på distans som jag blev liksom uppslukad av, allt för att inte tänka.
Mänsklig närhet är en stor tröst när man förlorat någon som står en nära. Gärna faktiskt också någon som man inte tvunget måste vara stark inför (vilket man ofta känner ett behov av inför sin familj osv).
Jag förstår att hon måste blivit ställd, tjejen, och kanske lite rädd. Vi är rädda för döden. Och för vad döden gör med människor. Jag märker hur folk skruvar på sig bara jag nämner min mamma. Men vi har egentligen ingen anledning att vara rädda. Och bara man förlorat någon så betyder inte det att man inte kan söka, och finna, nya människor och relationer.
Jag vet att jag svamlar ordentligt nu. Men aja. Kanske fick jag något sagt. 🙂
Jag förstår fortfarande inte vad grejen är. Vad är det han har gjort för fel och vad är det han orsakar henne?
Jag tycker inte att han gjort något fel, men det betyder inte att han inte orsakat den han berättade för det någonting. Döden berör oss alla på olika sätt, och därför tror jag att den här historien, framförallt när den berättades, berörde folk på olika sätt. Att kvinnan som mötte hans historia på något sätt skulle vara oberörd, eller endast förstående kan man väl definitivt inte kräva?
Det skulle vara som att kräva att alla skulle var bekväma med dödens närhet. Och det är du ju inte ens själv, men tanke på den kommentar du gjort kring inlägget om Anjos självmordsinlägg (som jag tycker är otroligt viktigt att det läses).
Ping: En premiärmåndags länkskörd | Pillow Talk | Nyheter24