Känslorna från tidigare styr beteendet mer än tankarna – men var finns de?

Ni vet hur man ibland kan komma i kontakt med sina verkliga känslor. Känslorna som präglat en. Kanske framför allt de plågsamma och besvärliga. Känslor från förr.
För mig handlar det om känslor av utanförskap, känslor av det är något fel på mig, av att inte höra hemma, att vilja bli bekräftad för den jag är, att vilja vara med i ett sammanhang som man inte får tillträde till. Känslor, inte nödvändigtvis sanningen.

Men det räcker inte med att kunna rabbla känslorna, så att säga identifiera dem intellektuellt. Man måste återuppleva dem, känna hur de fortfarande påverkar en. Dit når jag bara mycket sällan.
För att nå fram till dem kan man behöva en trigger – något som kickstartar processen. Jag har testat det här i små doser hos psykolog, har ibland triggats igång av en lagom liten portion alkohol (för mycket och det blir bara trams, aldrig på riktigt) eller någon person eller berättelse som påmint mig om känslorna.

Jag har påbörjat ett inlägg där jag försöker gå in i det här, att i skrift och tanke gå på djupet. Det tror jag vore bra att få ur sig. Men just nu får jag inte till det. Sitter på jobbet och miljön stimulerar inte direkt den här typen av tänkande.

Senast jag närmade mig – vilket också var triggern till det här inlägget – var när jag lyssnade på sommarprataren Nour El-Refai på P1 för någon vecka sedan.
Vi var fem väldigt tuffa (nåja!) killar i en bil nere i Skåne som andäktigt lyssnade. Vi skrattade många gånger och alla var uppenbart tagna. Hade vi inte varit så tuffa hade det nog också dykt upp en tår på kinden hos någon (nej, nej, inte jag inte! Jag gråter som bekant aldrig.) Ta och lyssna på programmet även du, så kanske vi är på samma nivå den dag jag lyckas hitta tillbaka till känslorna igen. Nour var inte bara rolig och klok, hon tog med oss lyssnare på sin egen känsloresa.

Dagen efter lyssnade vi på nästan hela programmet igen, så ni må tro att vi tyckte att hon var bra.

Nu twittrar vi oss själva till himlen, mina internetvänner.

/P

PS. Jag kände inte till Nour sedan tidigare, jag tittar ju som bekant mycket sällan på tv, och jag vägrar ge henne ett epitet. Det tror jag att hon skulle uppskatta, om hon visste. DS.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livet, upp- och nergångar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s