Vad var motsatsen till ”glädjefnatt” nu igen?

Får ni någonsin känslan av att ni håller på att kasta bort ert enda, aldrig återkommande, men ack så värdefulla liv? Det är en inte alldeles behaglig känsla.

Jag försöker ofta sätta ord på det här. Vad är det som saknas? Det trygga familjelivet á la Kristdemokraterna? (Kan alla ens komma dit, rent genetiskt?) Är det känslan att vara ämnad för något större, sätta en mera varaktig prägel på världen (grandiosa vanföreställningar, någon personlighetsstörning)? Eller bara en önskan att finna grundlugnet i sig själv (med bristande tro på religion eller andra former av utomstående ”hjälp”)?

Jag önskar ofta mig själv en större dos enkelhet, att inte behöva konfronteras med de här tankarna. Men nu är jag här och det finns nog ingen väg tillbaka. Tänker man så tänker man. Ungefär. För oss ”pendlare” kan livet ibland vara rätt så besvärligt. Dessutom känns det ganska pubertalt med de här tankarna. Borde de inte gått över samtidigt med Kafka-perioden på högstadiet, liksom?

Nu tar jag pendeltåget tillbaka till föregående station. Vet någon avgångstiden?

/P

Annonser

3 kommentarer

Filed under Livet, upp- och nergångar

3 responses to “Vad var motsatsen till ”glädjefnatt” nu igen?

  1. Ibland brukar jag tänka om mig själv att jag är en relativt bekymmerslös person. Men ibland slår det mig hur förbannat osant det är.
    Däremot så rationaliserar jag allt. Och älskar att kunna finnas där för andra, så att jag glömmer bort mitt eget. Just det är att aldrig tillåta sig att må dåligt, det kommer kanske att bli mitt fall en dag. Jag vet inte. Ibland är det bisarrt att höra mig själv tala om något som hänt mig som om det vore någonting jag läst i en bok. Som om det inte vore självupplevt.

    Kanske är det ett sätt att försvara sig? Jag vet inte. Jag gör så även inför mig själv, rationaliserar mina egna känslor, engagerar och analyserar andras.

    En dag är jag rädd att grytan ska koka över. Att allt jag lagt lock på ska svämma över och dränka mig. Eller så blir det inte så. Jag kanske helt enkelt bara är en bekymmerslös person.

  2. smallcakes

    Jag har ofta den känslan, att tiden och livet liksom rinner förbi en. Visst kan man räkna upp en massa saker som man tror att man saknar och tänka att bara jag hade det här och det här, (sambo, barn, bättre jobb, whatever) då vore allt bra. Men egentligen är det ju själva känslan man är ute efter, av att vara tillfreds liksom. Och nej, det är ju fan inte enkelt, någonting. Och det har inte blivit lättare sen man lämnade tonåren tyvärr. Jag tror inte att man någonsin växer ifrån de här funderingarna. På gott och ont.

    /Kakan

  3. pelletsmaskinen

    Skiftet och Kakan, ni berikar båda mitt inlägg. Tycker jag och skriver inget mera. /P

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s