Hans och sin, inte lätt

Användningen av "hans/hennes" eller "sin" är inte helt enkelt. Flera kända och bra bloggare och personer med bildning i min närhet gör fel i veckan. Jag samlar på mig. Några exempel:
1) "Ingen mer tjatig Janne Josefsson i rutan som styr hela programmet för att stötta hans egna, och i min mening, rätt gubbiga och gammelmodiga agenda." (sic. Fridén, H)
Helt rätt tänkt, men inte rätt språkligt, det ska förstås stå "… sin egna, och i min mening …".
2) Hon har precis påbörjat "det roligaste projektet i hennes liv." (sic. när duktig väninna med publikt namn skriver om sig själv. Dock inte skribent, så jag namnger inte.)
Återigen, "sitt liv".

Såhär ser grundreglen ut:
När "det ägda" (alltså prylen/saken) "tillhör subjektet" (den som det handlar om) i meningen ska ordet (pronomenet) vara sin.
Sara gillar inte sin cykel. (Cykeln tillhör Sara.)

Och så motsatt:
Saras cykel är spygrön. Saras mamma gillar inte den spygröna färgen på hennes cykel. (Cykeln tillhör Sara, men i den andra meningen handlar det om mamman.)

Men som sagt, det här är inte enkelt, speciellt inte när meningarna blir längre och mera komplicerade, som i Hannas mening ovan.

Nu ska jag gå och handla och sedan dricka vin men en vän. Tyvärr är jag nu redan tio minuter sen. Grammatiklektioner tar tid.

/P

Annonser

2 kommentarer

Filed under Språk eller festligt

2 responses to “Hans och sin, inte lätt

  1. Anders

    Men här kommer ett förslag som åtminstone inte jag själv kan få rätsida på. Att säga ”Han tycker att det är sin vän han har att tacka” är väl i sin ordning, men hur är det med ”Han tycker att sin vän är snäll”? Även om det regelmässigt bör se så ut, så låter det ju ändå galet? ”Han tycker att hans vän är snäll” bryter mot regeln, men låter ändå här något bättre. What say you?

  2. pelletsmaskinen

    Haha, intressant. Jag skriver lite så får vi se om jag kommer fram till en regel här.
    Helt rätt, mening två, ”Han tycker att hans vän är snäll” är den korrekta.
    Jämför med ”tycka om”:
    ”Han tycker att hans vän är snäll”
    ”Han tycker om sin vän som är snäll”

    Eller:
    ”Han visar att hans vän kan den rätta vägen”
    ”Han visar sin vän den rätta vägen”

    Och sedan:
    ”Han visar att hans vän kan sin sak”
    ”Han visar sin vän att han kan hans väg hem i huvudet”

    Nu börjar det bli roligt. Och kanske klarnar det nu lite för mig. Hela ”att hans vän kan sin sak” är en längre sats – subjektiv predikatsfyllnad – som beskriver något. Den satsen får man behandla separat, som en egen mening. Och i den satsen är det vännen – hela ”hans vän” som är subjekt(, som kan sin sak.)

    Man måste alltså göra sin/hans-analysen i två steg.
    1) Hans vän är snäll <- Mening ett, där "hans vän" är subjekt, blir predikatsfyllnad i mening 2:
    2) Han tycker att hans vän är snäll. Predikatsfyllnaden står kvar som en orörd sats.

    Eller nåt sånt, inte vet jag 🙂 /P

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s