Internetparanoid, med den interna söklyktan påslagen

Nu drabbades jag av "internetparanoia". Alltså en tro att alla som läser mig här ska tycka att jag är helt dum i huvudet. Det är inte så bra om man ska ha en ganska öppen och personlig blogg. "Nu" betyder senaste fem dagarna. Jag skriver ju i och för sig inte vad jag heter, mer än förnamn, men det krävs ungefär en fyraårings googlingskunskaper för att ta reda på resten. Och det är ju ändå mest personer i bekantskapskretsen – som redan vet vem jag är – som läser, även om andelen utomstående ökat drastiskt på senaste.
Vad är det då jag oroar mig över?

Att jag ska bli missförstådd? Njaea. Det kommer jag att bli. Så är det bara. Jag blandar humor och öppenhet med ärlighet och överdrifter i inte alltid så väluppmätta doser. Helt enligt mitt eget huvud. Som upplagt för missförstånd. Men jag litar på mina läsare och tror att ni kan dra en slutsats större än ett enskilt inlägg. Eller tio.

Att jag ska dra till mig hatare och ondingar? Nej, det tror jag inte är någon fara. Skulle de dyka upp tror jag att jag kan hantera det. Eller så får jag skriva så komplicerat under en period att de försvinner. Jag är ju inte 16 längre, även om det ibland kanske kan tyckas så. Jag får ju dessutom väldigt få kommentarer, och de som dyker upp är ju alltid gulliga som tusan. Jag älskar kommentatorerna.

Att jag ska ta mig själv på för stort allvar och framstå som pretentiös? Well then, so be it. Ursäkta engelskan.

Att jag ska skriva pinsamma grejer som sänker min status? Haha, skrattar lite nervöst på den frågan, och frågar tillbaka: Går det? Eller är botten nådd? Det är helt klart så att en del personer uppskattar det jag skriver i de mera personliga kategorierna. Men gillar samma personer mina mer djuplodande tips? Är alla här för att läsa känslor eller finns det besökare som bara läser för att jag ibland tycker till om internet.

Nu tror jag att jag kan ha hittat svaret på min egen fråga ovan. Jag vet helt enkelt inte vad mina läsare vill ha och det gör mig förvirrad och osäker.
Men bloggen är bloggen och här är det mitt liv som gäller, måste jag lära mig att minnas. Take it or leave it, liksom – eller välj och vraka det som tilltalar just dig. Ett av problemen är nog att jag är van att ha en mera specifik, mera väldefinierad, målgrupp. Kanske borde jag börja om att tänka på hur R och K skulle vilja ha det, som jag gjorde i bloggens tidiga begynnelse, för något över tre månader sedan.
Idag oroar jag mig för att läsare F, som vill läsa om internet, tycker att jag är en tönt när jag skriver det här inlägget, eller att läsare D, som gillar när jag snyftar, gäspar hela vägen genom inlägget om hjärnans utveckling. Själv är jag ju både läsare F och D. Men okej, enough now!

Framför allt måste jag komma ihåg att jag i första hand skriver för mig själv. Om sedan någon annan gillar det, om så bara en person, ja, då får vi vara nöjda med det, tycker jag.
Givetvis vore det skönt om man kunde få lite mera feedback. Så tycker nog generellt alla som skriver (med undantag av några av de stora bloggarna som tycks hata sina läsare och älska att förnedra dem.)
Här är några förslag på hur du kan skriva: "Tycker du verkligen sådär, Per, eller menar du kanske något annat?", "Men äru helt j_la dum i huvve? Om du skriver sådär kommer du att tappa alla dina läsare, fattaruVÄL", "Tar du dig måhända inte lite vatten över huvudet, när du försöker påvisa sambandet mellan [infoga valfri tanke] och [infoga valfritt tyckande]? Det finns tre studier som pekar i en helt annan riktining, ska du veta."

När man skriver journalistiska texter brukar man ju så långt det går lämna sig själv utanför. Och det gäller, märkligt nog, även i personliga genrer som krönikor och recensioner. Kan någon säga något om vad som faktiskt gör Jan Guillou ledsen, vad som gör Emma Hamberg arg och förtvivlad (okej, hon hade en blogg ett tag och tja, där framgår det en aning …) eller vad som får Anders Rydell att pilskna till (ja, alltså … förutom robotar)? Nej, jag tänkte väl det. I övrigt intet ont sagt om dessa skribenter, Jan undantagen.

Bland de bloggar jag läser finns några – speciellt de jag uppskattar allra allra mest – som bjuder mycket öppet på sig själva. Ofta med fullt namn och utan en enda bromsande redaktör. De finns fem sex stycken som jag bara älskar. Två av dem kommer jag aldrig att dela med mig av, eller ens kommentera på, de är helt enkelt för privata.

En ganska vanlig strategi bland dessa, en strategi som är på samma gång både modig och feg, är den självhatande. Om du är din egen största kritiker, kan ingen riktigt komma åt dig, tror jag att tanken är. Jag brukar gilla de här bloggarna. Jag känner samhörighet och bygger lätt känslomässiga band till de här personerna.
Samtidigt tror jag inte att det är en fungerande strategi för mig. Jag har många sidor som jag faktiskt själv uppskattar – inte minst att jag faktiskt har en hyfsat bred repertoar av intressen. Jag kan också tycka att jag är åtminstone småkul när jag är som bäst, att jag kan stå för och motivera min moral, i alla fall i skrift och att jag har en basal, grundläggande förståelse även för personer som inte är exakt som jag.

Samtidigt mår jag inte alltid toppen, vilket enbart vore dumt att sticka under stolen med. Bloggen finns ju för att ta itu med detta. Bland annat. Att mina mycket nära vänner är få, att många tycker att jag är aningens konstig och att jag ibland dränker min sorger i öl (och blir ännu konstigare, tro mig du) är saker och ting jag lider av, verkliga eller påhittade.
För närvarande jobbar jag även på en rad andra sätt att öka lyckodosen, men det var inte om dessa denna redan alldeles för långa text skulle handla.

När jag ska vara rolig och samtidigt visa att jag bär på något av ett mörker, brukar jag avsluta mina mera personliga mejl så här:

/KramP

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livet, upp- och nergångar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s