3

Petra får nog räknas som min första egentliga flickvän. Men officiellt får hon siffran tre. Vid det här laget var vi på väg att bli vuxna. I vissa länder hade vi varit giftasmogna. Inte i Sverige. På högstadiet. Jag tror att vi gick i åttan och vi gick defiintivt i samma franskagrupp. Dock inte i samma klass.
Jag kan inte ta åt mig äran för att vi under två månader någonting blev ett par. Det var helt Petras förtjänst. Men jag kan nog ta åt mig äran för att det tog slut. Fastän hon faktiskt var den som gjorde det.
Vi hade roligt. Hon var en del av det första gäng jag umgicks med. Något jag hade längtat efter länge när jag var 14, i säkert tre år. Före det hade man hängt en eller två kompisar i taget och mängderna jämnåriga tjejer som ville hänga med en var väl inte direkt överväldigande.
Det är lite svårt att komma ihåg de exakta detaljerna. Skulle gissa att vi fortsatte att umgås även efter det att vi var ett par. Gänget tog i alla fall nya former och en del vänner som hunnit ikapp mognadsmässigt fanns med i gänget i nian, vet jag. Vi tittade på tv i grupp och vid några tillfällen var det fest med alkohol iblandat, men då var jag definitivt femton.
Så varför tog det slut? Tja, jag skulle gissa att det blev aningens enahanda. Jag hade nämligen bara ett enda mål med förhållandet. Det var inte ett få spela pingis.
Våra hångelsessioner i Petras säng hemma hos hennes mamma i grannstadsdelen minns jag som oändliga. Inte negativt för mig, men väldigt utdragna och utan tydligt slut.
Jag är vän med Petra på Nyllet idag och jag ser att det gått väl för henne, men vi har inte haft närmare kontakt. Hennes profil är inte tillgänglig för ögonblicket men om jag minns rätt fanns det barn och hund i bilden. Ett relativt traditionellt liv i en mellanstor svensk stad norröver, tycks det.
Varken jag eller Petra har nog haft något behov av att fördjupa oss ytterligare i varandras liv och leverne i vuxen ålder, verkar det som.

Under de här åren fanns det två andra tjejer som jag var väldigt förälskad i. Den ena blev jag bästis med. Det var heligt, vi fick inte hångla, vi var ju bästisar.
Den andra pratade jag bara med någon enstaka gång. Vi visste båda att vi var "sugna", men hade inte mod och kunskap att göra något av saken. Min första "stora kärlek" på avstånd. Jag har aldrig återsett henne efter att vi slutade högstadiet. Jag tror att hon var kristen. Åtminstone sa ryktet så.

Det märkliga är att jag ska lyckas klämma in nummer fyra under dessa år också. Jag vet inte riktigt hur jag ska få till den kronologin. Finns det verkligen plats? Men det är en annan historia …

/P

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Romans

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s