Vätebomber, kakelugnsved och slamkrypare

Har ni sett den gigantiska multipla vätebomben, snart i bäring 180? Den gör en glad. Den ger liv.
Tyvärr har jag varit lite nere sedan 17.55 igår, då mina vänner gick från nystädatfika med äppelkaka (tack R och E!). Jag känner mig ensam. Och även lite dålig för att jag inte är på jobbet 09.00 utan snarare 12.30. Inte för att det spelar någon roll för någon. Och det är väl kanske det, jag gör jobb som behövs göras. Men vem som helst (nästan, om än kanske inte lika snabbt) kan göra det och trots att jag behövs är jag knappast behövd. Framför allt är det ingen utmaning, bara enformigt. Som tur är lyckades jag förhandla om så att jag kan fakturera för skiten, annars hade jag blivit fattig också.
När jag hade varit deppig i en timme igår ringde jag mamma och pratade strunt. Hon pratade mest, som vanligt. Hon hade köpt ved till kakelugnen och fått varmt i sin nya lägenhet i grannhuvudstaden. Halvspännande.
Sedan gick jag och tränade, det brukar jag komma upp av. Men nja, träningsstimulansen höll i sig i en timme och sedan var jag åter nere bland slamkryparna och ålade.
Hade det varit en annan helg hade jag skyllt på att jag druckit alkohol, men det har jag ju inte gjort. Kanske är det så att det jag vinner fysiskt/biokemiskt på att avstå, förlorar jag mentalt/stimulansmässigt. Eller så har jag bara dåligt tålamod. "Alla människor har svackor", är ju en klassiker.

/P

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livet, upp- och nergångar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s